Klimatet går före ny regering
I dag öppnar Café Norlén tidigt och kunderna, de åtta partiledarna, står i kö. Talman Andreas själv slår upp i tunna koppar och bjuder på mandelbiskvi, dammsugare eller annat sött tilltugg. Förr eller senare kommer det nog att utkristallisera sig en lösning. Ta en kaka till!
Men Sverige står inte still i andäktig väntan för det; så gör inte heller stat, landsting och landets 290 kommuner som alla behöver besked om förutsättningarna för nästa år.
Senast den 15 november måste därför en statsbudget läggas fram och denna ska vara antagen av riksdagen senast vid årsskiftet oavsett om det finns en ny statsminister i Rosenbad eller ej.
Det kan mycket väl bli så att det blir dagens övergångsregering som får ta på sig det ansvaret, och nuvarande finansminister Magdalena Andersson (S) som med måttlig förtjusning får bära den nådiga luntan till riksdagen. En fråga som uppstår i det läget är politiskt aningen svårhanterad i ett sedan valet fortfarande allt annat än normalt politiskt klimat: Vad blir det för politisk debatt i kammaren om en sådan budget?
Men vad som hamnat i skymundan av såväl regeringsbildandets politiska ingenjörskonst och statsbudgetens tvingade regler är att det från och med i år dessutom finns en klimatlag på plats som på samma sätt som reglerna för statsbudgeten tvingar regeringen att agera snabbt.
Det klimatpolitiska ramverket togs 2016 fram genom en överenskommelse i den så kallade Miljömålsberedningen. Bakom den stod Moderaterna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Vänsterpartiet anslöt sig i stora delar medan Sverigedemokraterna inte deltog. Klimatlagen antogs sedan sommaren 2017 och innebär att regeringens klimatpolitik ska utgå från att den ska uppnå klimatmålen.
Varje år ska regeringen därför lägga fram en klimatredovisning i budgetpropositionen och vart fjärde år ska en klimatpolitisk handlingsplan där den bärande delen utgörs av en redovisning av hur klimatmålen ska uppnås.
Vill man vara krass kan man konstatera att lagstiftarna därmed faktiskt har gjort en prioritering: Det är viktigare att det finns en budget för staten snabbt på plats och en aktiv klimatpolitik som syftar till att uppnå klimatmålen, än en ny regering.
Det finns delmål för 2030 och 2040 som pekar i rätt riktning. Men det långsiktiga klimatmålet är att Sverige senast 2045 inte ska ha nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Som Naturvårdsverket förklarar detta med att inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser att ”utsläppen av växthusgaser från verksamheter i Sverige ska vara minst 85 procent lägre år 2045 än utsläppen år 1990”.
Klimatmålen har inte bara bred politiskt uppbackning. Svenska folket klassar klimathotet som den samhällsfråga som oroar mest. Det finns därför en omfattande medvetenhet om sakernas tillstånd och en beredvillighet att agera och acceptera förändringar. Samtidigt har klimatlagens tvingande natur mötts av näringslivets gillande, främst för att denna visar att det finns ett allvar från politikernas sida om att hittillsvarande utveckling måste brytas. Näringslivet vill ha stabila förutsättningar.
Längs hela linjen av näringar går det att klimatanpassa forskning och utveckling, investeringar, tillverkning och försäljning. Det finns oanade potentialer inom exempelvis skogsbranschens alla led om bara politikerna inser det mest elementära – att inte begränsa äganderätten eller skogsägarnas möjligheter att själva ta ansvar. De stora naturvårdsreservaten och skyddet av vissa skogar och biotoper måste åtföljas av ersättning som står i proportion till den skada som den enskilde och bolagen lider.
industrin och transportsektorn har de största möjligheterna till snabb förändring. innovationshorisonten har vidgats och med den förväntningar på nya marknader och stora vinster. Insikten har infunnit sig att detta med att nå klimatmålen nationellt och att förhoppningsvis också globalt kunna bryta den förödande temperaturökningen i atmosfären är en bra affär.
Sverige behöver en ny regering. Allt annat är otänkbart. Det finns ett behov av en bättre, mer målinriktad klimatpolitik än den förra förmådde. Ju förr landet får en ny regering desto bättre även ur klimathänseende.
Men den uppkomna situationen har trots allt en pedagogisk poäng i sammanhanget, nämligen att visa på följande:
Att samtidigt som det är viktigt att regeringsbildningsprocessen får ta den tid som är behövs, finns det annat som inte kan vänta.
