Mikael Hermansson: Kaos väntar – oavsett hur parlamentet röstar
Kaos. Smaka på ordet. Så smakar det om Storbritannien idag. Inte scones med grädde och sylt, inte te med mjölk och rakt inte som om en full english breakfast.
Det finns en bitter bismak över det som nu håller på att hända.
Det finns en viss samhällsberedskap för att möta detta väntade kaos. 3 500 soldater står i beredskap, ett antal färjerederier har kontrakterats för att se till att livsmedel kan föras in i landet om de nya gränskontrollerna som ska sättas upp den 29 mars leder till trafikkaos i hamnarna längs sydkusten. Dessa förhandsåtgärder är inte resultatet av en galopperande masshysteri hos myndigheter, departement eller för den delen det brittiska näringslivet. Det är snarare en gemensam slutsats som flera aktörer kommit fram till oberoende av varandra, och som sedan satts samman till en form av ”om kriget eller krisen kommer”-handlingsplan. Och det är inte svårt att inse att den planen också omfattar långt mer drakoniska åtgärder än att bara stänga av miltals långa sträckor av vissa motorvägar söder om London för att använda dessa som parkeringsplatser åt långtradare som inte kommer ut ur landet.
Att brittiska vinhandlare och leksaksförsäljare garanterar att det varken ska råda brist på Bourgogne, Beaujolais eller badbollar under våren får tas som en förmåga att dra på smilbanden mitt i eländet.
Ledande företrädare för det brittiska näringslivet, som Confederation of British Industrys generaldirektör Carolyn Fairnbairn, är mer rakt på sak och kräver att regeringen vid ett nej till Brexitavtalet lanserar en plan B som räddar jobben. Även parlamentet har röstat fram att regeringen måste lämna en sådan senast tre dagar efter omröstningen om avtalet inte antas.
Det är inte så att Storbritannien kommer att stängas ner redan vid midnatt. Visserligen antas parlamentet fatta det avgörande beslutet sent, men det är likafullt först den 29 mars som utträdet kan genomföras. Att EU har erbjudit sig att ensidigt förlänga utträdesfristen fram till juni, innebär visserligen att det finns mer tid för att hitta en utväg som inte leder till ättestupan. Men det förutsätter i sin tur att Theresa Mays regering gör det den sagt att den inte ska göra till något pris, nämligen att be EU om anstånd. May upprepade detta under ett industribesök i Brexitröstande Stoke-on-Trent på måndagen.
Men som med det mesta kring Brexit och den brittiska regeringen lär det inte bli möjligt för May att hålla fast vid den linjen heller. När kaoset tilltar får hon vackert finna sig i att göra det oavsett vad hon vill eller vad regeringen har sagt.
I ljuset av det som väntar framstår de olika handlingsalternativ som ligger inom parlamentets räckvidd som på samma gång alltför begränsade som politiskt och konstitutionellt omvälvande. Måndagens framträdande i underhuset av Theresa May framstår därför mest som en svag form av pausunderhållning. Samtidigt som gjorde ännu ett försök att övertyga ledamöterna om att rösta på det avtal hon låtit förhandla fram, meddelade EU:s permanente rådsordförande Donald Tusk och kommissionsordförande Jean-Claude Juncker i ett brev att EU inte kan gå med på några ändringar i avtalet.
Ty i anslutning till Brexitbeslutet ska ett antal tilläggsyrkanden, initiativ och lagförslag hanteras. Dessutom hänger en misstroendeförklaring över Mays huvud. Under måndagen förde Labours ledare Jeremy Corbyn underhuset fram kravet på nyval, som Labour har kongressbeslut på att kräva om avtalet röstas ner. Nu gjorde han det i förväg, vilket är till lika delar ett spel för gallerierna som något som i förlängningen säkert kommer att bli nödvändigt. Lite talar nämligen för att May har kvar ett tillräckligt regeringsunderlag oavsett utgången i omröstningen. I det läget lär det inte räcka med att May avgår och någon av hennes partivänner tar över. Motsättningarna inom partiet och inom parlamentsgruppen om Brexit är så omfattande att en enande kompromisskandidat lär bli omöjlig att hitta. Tanken på att regeringen som sin plan B skulle lägga fram ett förslag om en ny folkomröstning ter sig löjeväckande i nuvarande läge, vilket Centre for European Reforms VD, Charles Grant, vältaligt har konstaterat i en artikel redan i december, framför allt för att den inte ens skulle få majoritet för en sådan inom den trängre kretsen.
Men – och detta är den stora paradoxen – det hela kan också sluta med att ett nej till avtalet innebär att inget alls händer!
Det är fullt möjligt att det blir ett omedelbart utträde, men frågan hur detta ska kunna ske utan ett särskilt utträdesbeslut efter omröstningen av Brexitavtalet är ännu obesvarad. Det mesta talar dock för att det måste fattas ett beslut till. Rättsligt sett kan ett nej i dag nämligen tas till intäkt för Brexit inte längre är aktuellt. Den tolkningen har bland annat EU-rätten givit grönt ljus för. Storbritannien är inte tvingade att lämna unionen den 29 mars, och kan avblåsa utträdet när som helst. Det är tveksam om det alternativet går att få majoritet för i underhuset. Det mesta talar snarare för att så inte är fallet, främst eftersom motståndet mot Brexitavtalet inte utgörs av en enad front. Tvärtom består motståndet av såväl extrema utträdesförespråkare som övertygade EU-vänner, som aldrig lär kunna enas om nödvändigheten att skjuta på utträdet om så bara för att skapa större ordning och reda.
Kaos, som sagt.
Men minns följande: Det har hela tiden varit den brittiska regeringens avsikt att efter ett utträde ändå förhandla fram en så nära relation som möjligt till EU. Visserligen ville Theresa May att dessa förhandlingar skulle bakas in i utträdesförhandlingarna, men det ville av förklarliga skäl inte EU.
Oavsett hur omröstningen går, och oaktat det faktum att Storbritannien står inför ett väntande kaos, kommer dessa relationsförhandlingar att genomföras.
Kanske kan dessa förhandlingar i så fall bli ett slags plan C – ett försök att rädda det lilla som räddas kan?
