Lars Anders Johansson: Smak? Det handlar om historien
Arkitektur och stadsplaneringens estetiska aspekter har det senaste året trängt upp till ytan i den offentliga debatten, från att tidigare framförallt avhandlats i branschorgan och intressegrupper. Ett utbrett folkligt missnöje med den dominerande inriktningen bland det som byggts i Sverige i dag har nått fram till de stora redaktionerna. I förra veckan debatterades arkitektur på bästa sändningstid i Aktuellt och för en tid sedan var ämnet uppe i Studio Ett.
Arkitekturen spelade också roll i det gångna valet. I Stockholm tappade Moderaterna stort, delvis till följd av sin hållning i frågan om den konferensanläggning i brutal modernistisk stil som Nobelstiftelsen vill bygga i den känsliga historiska miljön på Blasieholmen. Idén tilltalade inte de moderata kärnväljarna, som övergav partiet en masse.
Liknande episoder har utspelat sig på andra håll. Nyligen sände Studio ett i P1 ett reportage av Katarina Gunnarsson om hur väljarna övergivit Moderaterna i Vaxholm, på grund av partiets vilja att exploatera och modernisera den historiska skärgårdsstaden.
Att kampen om arkitekturen följer andra konfliktlinjer än den traditionella höger-vänsterskalan är uppenbart. För även om det på många håll är Moderaterna som gjort sig impopulära genom att ta ställning för arkitektur som väljarna avskyr, så är det som Peter Kadhammar konstaterade nyligen i en kolumn i Aftonbladet framförallt Socialdemokraterna som rivit och förfulat de svenska stadskärnorna. Den gemensamma nämnaren bland nästan alla svenska städer där den historiska stadskärnan utplånats och ersatts av brutala betonglådor är långvarig socialdemokratisk dominans.
Debatter om samtidsarkitekturen har ofta rubriker som ”varför byggs det så fula hus?”, men faktum är att konflikten går djupare än bara en fråga om fint och fult. I grund och botten handlar det om hur man uppfattar historien. Skillnaden mellan arkitektur i klassisk tradition och modernistisk arkitektur är inte framförallt en fråga om stil, utan en fråga om ideologi.
Arkitekturen fram till och med modernismens definitiva genombrott på 1930-talet var en organisk produkt av årtusenden av utveckling och blickade hela tiden bakåt mot äldre stilar. Modernisterna ville klippa dessa band bakåt. För dem var inte historien en källa till kunskap och inspiration, utan någonting som man ville distansera sig ifrån. Den som vill sätta sig in i dessa tankegångar rekommenderas att läsa manifestet acceptera! från 1931, då tidens ledande modernister sammanfattade sitt program.
I sin aktuella biografi över en av författarna, Svenska Slöjdföreningens direktör Gregor Paulsson, berättar Per I Gedin att bara en handfull år efter att manifestet publicerades hade de flesta av författarna börjat ta avstånd från sina radikala tankegångar. Men vid det laget hade modernismen redan sugits upp av socialdemokratin och blivit ett centralt inslag i dess folkhemsbygge. Rivningarna av de historiska stadskärnorna var, och är, ett led i en kamp mot historien.
