Lars Anders Johansson: Ett förlegat partistöd som skapar bidragsberoende partier
Sverigedemokraterna kan se fram emot ett miljonregn under den kommande mandatperioden. I skrivande stund tretton nya mandat i riksdagen innebär tiotals miljoner i från skattebetalarna till partikassan. Miljoner som hittills gått till framförallt Socialdemokraterna, det parti som förlorat flest mandat.
Sedan 1966 har partistödets fasta penningvärde ökat mer än fem gånger, enligt statsvetaren Magnus Hagevi vid Linnéuniversitetet. Höjningarna har initierats av riksdagens partier för att kompensera för de vikande medlemssiffrorna. Höjningarna har motiverats med ökande kostnader, bland annat i form av mer professionaliserade valkampanjer. Samtidigt har partierna fruktat att ökade medlemsavgifter skulle skrämma bort medlemmar. Därför har det varit behändigare att låta skattebetalarna stå för notan. I dag står medlemsavgifterna för en försvinnande liten del av partiernas ekonomi, mindre än 0,4 procent, vilket i sin tur har undergrävt partiernas incitament att värva medlemmar.
Samtidigt som skattefinansieringen ökat har medlemsantalet rasat. I dag är knappt tre procent av svenskarna medlemmar i ett politiskt parti. Partierna har gått från att vara folkrörelser till att bli skattefinansierade kampanjorganisationer där knappt någon är medlem som inte får betalt, antingen som partianställd eller som förtroendevald. Enligt studien Nya svenska väljare (2013) från Göteborgs universitet uppger 70 procent av svenskarna att de inte ens sympatiserar med något politiskt parti.
Skattefinansieringen av de politiska partiernas verksamhet tycks med andra ord inte bidra till att öka det demokratiska engagemanget i Sverige. Om något verkar det snarast förstärka professionaliseringen av politiken och öka avståndet mellan partiorganisationer och medborgare. Detta har naturligtvis flera orsaker, till exempel medförde de omfattande kommunsammanslagningarna som genomfördes i Sverige 1952-1974 att 200 000 politiska förtroendeuppdrag, nära 90 procent av det totala antalet, försvann. Ett dråpslag mot den lokala demokratin.
Trots att partiengagemanget har krympt så har skattefinansieringen av partierna växt till en omfattande industri. Enligt studien Det politiska bidragsberoendet som Oscar Hjertqvist gjorde på Timbros uppdrag 2013 utgör det offentliga stödet till partierna, baserat på 2010 års siffror, runt 1,2 miljarder per år. Det är runt 5 miljarder utslaget över en mandatperiod, som partierna kan göra vad de vill med. Det är ett föreningsstöd som heter duga.
För även om riksdagspartiernas självbild tycks säga någonting annat är det just vad de är: föreningar. De är varken myndigheter eller utskott, utan intresseorganisationer i civilsamhället. Det enda som skiljer dem från andra organisationer i föreningslivet är att de sitter på den faktiska makten att bevilja sig själva mer och mer av skattebetalarnas pengar.
Att strössla skattepengar över partierna i syfte att öka det demokratiska engagemanget har bevisligen inte fungerat. Tvärtom har det fått rakt motsatt effekt. Det är med andra ord hög tid att fasa ut partistödet och minska det politiska bidragsberoendet, så att partierna blir beroende av sina medlemmar igen.
