Mikael Hermansson: Inte bara självbekräftelse: EU-agendan är också ett ljus i mörkret
På Aftonbladet debattsida presenterade Jan Björklund i förra veckan vad han kallade för partiets ”EU-agenda 2022”, med fem förslag som är allt annat än förvånande. Liberalerna vill att Sverige ska införa euron senast 2022 och att vi ”omedelbart” ska gå med i bankunionen, ingå i den europeiska åklagarmyndigheten samt bidra till att EU skapar vad man kallar för ett ”europeisk FBI”. Dessutom välkomnar partiet en europeisk koldioxidskatt, samt ökade EU-gemensamma investeringar i forskning, utveckling och infrastruktur.
Men den letade efter EU-agendan på partiets hemsida blev snabbt besviken; det var själva debattartikel som var EU-agendan. Lite tunn kanske, men likafullt var den kärnfullt formulerad och tydlig till sitt innehåll. Och om hotbilden råder det inga större tvivel, inte heller om varför det behövs mer och inte mindre samarbete inom EU. Det skulle krävas en stor portion självbedrägeri för att förneka det uppenbara, att ”över västvärlden sveper nu en nationalistisk våg som yttrar sig i bland annat Brexit, ståltullar och pessimistisk domedagsstämning i förening med högerextremism”.
Nationalismen är dock inte enbart ett högerfenomen. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet går hand i hand när det gäller synen på EU. Båda ytterkantspartierna vill att Sverige ska lämna unionen. Jan Björklund förklarar deras samsyn med att båda ”avskyr i grunden den liberala samhällsmodell som hela EU-samarbetet bygger på”. Det är även hans uppfattning att övriga riksdagspartier – utom Liberalerna – har förflyttat sig åt det EU-skeptiska hållet.
Så långt är det likafullt lätt att både hålla med och att tycka om Liberalernas rakryggade hållning. Men i en uppföljande debattartikel i tisdagens Dagens Industri var Jan Björklund och partiets ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson aningen mjukare i ryggbastet när de formulerade sig om vilket vägval som Sverige står inför: ”Antingen så följer vi Macron och Merkel eller så går vi med populisterna och nationalisterna”.
Verkligen? Var det inte Liberalerna som nyss gjorde sig till talespersoner för att Sverige skulle ha en egen EU-agenda? En vecka senare väntas vi följa andras.
Den självmotsägelsen går att överse med, men gör det samtidigt angeläget att ställa fler frågor. Varför gör Liberalerna så här och just nu?
Jag tror att svaret återfinns i behovet att skilja ut sig från mängden, men inte bara. Håller man upp en spegel framför det motivet framträder EU-agendan snarare som något som ska fungera självbekräftande.
Sveriges mest EU-vänliga parti är också Sveriges mest Nato-vänliga parti, och samtidigt det parti som var först med stridsropet ”ordning och reda i skolan”. Få väljare höjer längre höjer på ögonbrynen inför detta. Men för de närmast sörjande spelar detta stor roll. EU-engagemanget är en del av vad som gör en liberal till en Liberal.
Om opinionsläget visar att partiet inte kan göra anspråk på att fånga de många rösterna, får partiet istället vinnlägga sig om att uppväcka engagemanget hos de egna. En bekännelse till ett fördjupat EU blir då igenkänningssignal, en ledfyr i mörkret för att lättare hitta hem till den trygga partihamnen. Betraktad så signalerar EU-agendan inte minst om att partiet är fullt medvetet om att det har ett profilproblem.
Men oavsett det partiinterna syftet är det naturligtvis positivt att Liberalerna förmår sig att tala klarspråk i sakfrågan. Dagens EU-debatt vinner på att åtminstone ett parti vill bekänna sig till ett mer omfattande, djupare och bättre EU-samarbete.
