Inlåsning i utanförskapet lär knappast förändra samhället till det bättre
Socialdemokraterna bildade regering med Miljöpartiet hösten 2014. Inget av de förslag som partiet under tisdagen lade fram som ”åtgärder mot gängbrottsligheten” var av sådan art att de inte hade kunnat presenteras i den första regeringsförklaringen. Den enda fråga som därmed är av intresse att ställa är denna: Var det verkligen nödvändigt att vänta så länge?
800 miljoner kronor per år till kriminalvården, åklagarmyndigheten och till landets domstolar behövs säkert, trots att de under flera år har gått med överskott. Hur pengarna ska fördelas väntar partiet med att ge besked om.
Gängvåldet vill S möta med bland annat ”hemarrest”. Med fotboja ska unga på glid fås att stanna hemma på kvällar och helger. Tanken är att nyrekryteringen ska försvåras. Unga ska dessutom kunna lagföras snabbare på ett antal platser i landet. 100 miljoner satsas på teknisk utrustning för kameraövervakning.
Men det alla förslag och de samhällsproblem de ska möta har gemensamt är att de i hög utsträckning rör sig i de områden som Socialdemokraterna vanligtvis berömmer sig själva för att ha byggt. Det är i miljonprogramsområdena som gängkriminaliteten har sin bas, det är där den frodas.
Återkommande har det fordom statsbärande partiet fått kritik för att man inte längre förmår – eller ens vill – förändra samhället med strukturella reformer. Istället ägnar sig socialdemokratin numera åt enskilda detaljer som visserligen kan medföra förändring på marginalen, men som inte går till botten med problemen. Ett litet exempel: Är det verkligen en effektiv politik mot gängkriminaliteten att låsa in unga i vad som i många fall uppenbarligen är en svagt fungerande hemmiljö i bostadsområden som präglas av utanförskap?
Kanske är de sociala reformernas tid över? Med hänvisning till svensk 1900-talshistoria är det ett ödes ironi att denna uppgivenhet inför möjligheterna att även i framtiden förändra samhället till det bättre så entydigt ska manifesteras av just Socialdemokraterna.
