Inga fler självmordsbrev i Svenljunga

Ledare ,
Det går att förhindra att människor väljer dödens stup vid vägskälet. I Svenljunga är det viktigare än någonsin.
Foto: Alex Ljungdahl
Det går att förhindra att människor väljer dödens stup vid vägskälet. I Svenljunga är det viktigare än någonsin.

I kulturen är självmordet ofta närvarande. Artister, författare och romankaraktärer har genom historien tagit sina liv. Men i verkligheten tenderar de fruktansvärda ödena att reduceras till prickar i självmordsstatistiken.

Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister begick 11 701 människor självmord i Sverige mellan 2008 och 2017, vilket motsvarar ett rikssnitt på 1,16 självmord per 1000 invånare. Att läsa statistiken är dyster läsning, och kanske extra mörk är den för vissa delar av Sjuhärad. Av de sju kommunerna är det endast Bollebygd och Ulricehamn som ligger under rikssnittet med 0,86 respektive 1,07 självmord per 1000 invånare.

Att utifrån decimalskillnader i självmordsstatistiken dra skarpa slutsatser om stämningen i olika kommuner är att förenkla verkligheten. Men i vissa fall talar siffrorna tydligare än andra. Värmlandskommunen Grums har, dystert nog, gjort sig ett namn genom att ofta toppa just statistiken över antalet invånare som tar sina liv. Detta har rönt stor uppmärksamhet och Uppdrag Granskning har gjort ett program om kommunen. Med sina 3,11 självmord per 1000 invånare kniper Grums förstaplatsen även denna gång.

En kommun det varit tystare om är Svenljunga, som kommer på andra plats med hela 3,00 självmord per 1000 invånare.

Bollebygd och Svenljunga ligger 5 mil från varandra, de har ungefär samma antal invånare och ligger i samma region. Ändå skiljer antalet självmord stort. I Bollebygd 0,86 per 1000 invånare, en bit under rikssnittet och väsentligt färre än i Kindskommunen. Även om man plikttroget redovisar statistik, och talar om unga människors ångest, så är självmord fortfarande ett av de mest tabubelagda ämnena. De stora skillnaderna i självmordstal mellan Sveriges 290 kommuner säger någonting. Hur kommer det sig att 3 personer per tusen invånare tagit sitt liv i Svenljunga de senaste nio åren, medan motsvarande siffra i Norsjö i Västerbotten bara är 0,24?

Självmordet är av sin natur en oerhört känslig fråga. Den franske existentialisten Albert Camus utnämnde det till och med till den svåraste filosofiska frågan av dem alla. Framstående författare som Sylvia Plath, Johann Wolfgang von Goethe och Virginia Wolf har berättat om självmordet i hyllade romaner. Celebriteter som tar sina liv har fått närmast outtömlig uppmärksamhet i media.

Det är nog sällan som filosofiska dilemman, som Camus, eller olycklig kärlek som i Goethes Den unge Werthers lidanden, ligger till grund för självmorden runt om i verkligheten. Självmordets upphöjda roll i kulturen har lite gemensamt med de människor som i Svenljunga eller Tranemo väljer att avsluta sina liv allt för tidigt.

Niklas Ekdal, före detta journalist på Dagens Nyheter, skriver i sin bok Hur jag dog, hur menen och depressionen efter en skallskada han drabbas av driver honom till att försöka ta sitt liv. Ekdal räddas, och i boken beskriver han vägen tillbaka, parallellt med analyser om självmordet och dess plats i vårt samhälle. Majoriteten av alla som räddas är tacksamma, och ångrar sitt självmordsförsök. Detta vet samhället. Ändå sker det gång på gång. Detta om något borde vara en varningsklocka för politiker och civilsamhälle.

Att en människa tar sitt liv är ett val – vilket innebär att det också finns ett annat val, en annan väg. Både för dessa enskilda människoöden, men också för hela kommuner. Det går att arbeta aktivt med suicidprevention och fånga upp de människor som hamnat under isen. Det går att genom vaksamhet rädda liv.

Självmordsstatistiken får inte stanna vid att vara ett inslag i en slentrianmässig redovisning av dödsorsaker i Sverige; den måste också leda till insatser för att motverka att människor tar sina liv. De kommuner som toppar listan måste få hjälp till bättre suicidprevention. Det handlar inte om program på bästa sändningstid som befäster vissa platser som gråa och gudsförgätna, utan om politisk vilja på alla nivåer, och om ett starkt civilsamhälle som kan fånga upp och förebygga att vissa människor väljer dödens stup vid vägskälet. Om att psykiatrin behöver bättre möjligheter att hjälpa när livslusten viker. Det handlar om prioriteringar.

Ingen kommun i Sverige eller Sjuhärad ska kunna kallas för ”dödens ort”. Med gemensam ansträngning kan de allt för tidiga avsluten förhindras i både Svenljunga, Sjuhärad och Sverige.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.