Mikael Hermansson: Ibland är socialdemokratin inte så dum

När kunde Europa senast sätta sitt hopp till socialdemokratin?

Den frågan är inte alls så polemisk som den först verkar. Men oavsett reservationen är det enkla svaret likafullt att det händer allt mer sällan. Det lite mer eftertänksamma svaret vilar på erfarenheten om att det för det första inte längre går att tala om socialdemokratin som en enhetlig ideologisk bestämd rörelse eftersom den regelmässigt numera främst framträder som en nationell företeelse.

Från mitten av 90-talet och under drygt tio år framöver dominerade dåtidens progressiva socialdemokrater den europeiska politiken, då Tony Blair och Gerhard Schröder satte tonen och agendan. Och med Bill Clinton i Vita huset och Göran Persson i Sagerska Palatset fanns det fog för att tala om att dåtidens socialdemokrati med sin tydligt liberala och marknadsorienterade profil faktiskt var relevant på ett helt annat sätt än idag.

Vilka av dagens socialdemokratiska partiledare kan sägas dominera debatten på den europeiska nivån? Knappast Jeremy Corbyn, Jonas Gahr Störe eller, för den delen, Stefan Löfven, för att nämna några.

I Tyskland i helgen visade dock SPD:s Manfred Schulz att han kanske trots allt är det stora undantaget. Att övertyga sin egen partikongress om att det viktigaste som partiet i rådande parlamentariska läge kan göra är att se till att landet får en stabil koalitionsregering, det visar på en förmåga att tänka större och mer oegennyttiga tankar än de som företrädare för en mer populistiskt inriktad socialdemokrati allt oftare ger uttryck för.

Det sprakade inte direkt om Schulz argument för att ännu en gång göra Angela Merkel till förbundskansler. I sak kretsade de kring partiets två alternativ – förhandla om och ingå i en koalition eller nyval. Det argare och mycket rödare ungdomsförbundets ordförande Kevin Kühnert valde att framträda i rollen som demagogen när han skrek ut sitt ”låt oss vara dvärgar idag och kanske jättar i framtiden” när han avfärdade samarbetet.

Röstssiffrorna 362 för och 279 emot talar om ett splittrat parti. I allt väsentligt är den sprickan i första hand en konsekvens av svårigheten att ”sälja in” ansvarstagande som ett politiskt mobiliserande argument i en tid då missnöjet skördar stora framgångar. Schulz har rätt i sin bedömning att ett nyval just nu skulle leda till nya framgångar för den högerextremism och främlingsfientlighet som är fixerad vid att allt inom den politiska debatten ska handla om invandring och flyktingar Men det skulle också innebära fortsatt radikalisering av vänstern, vilket i sin tur och i motsvarande utsträckning skulle skada det politiska klimatet i såväl Tyskland som övriga Europa.

Om 90-talets socialdemokrati dominerades av ledare som klarade av att på samma gång vara både karismatiska och konstruktiva torde det hos dessa finnas lärdomar att hämta. Merkel och Schulz kan knappast beskyllas för det första. Det andra, däremot, talar till deras fördel. Den politiska överenskommelsen mellan CDU och SPD innehåller ett investeringspaket på drygt 400 miljarder kronor som dels ska gå till skattesänkningar, dels till efterlängtade sociala reformer, familjestöd, utbildning och bostäder.

Överenskommelsen kan givetvis betraktas som ett bevis på de två stora partierna ömsesidiga svaghet. Men den kan också uppfattas och – viktigare – tas emot som en enorm möjlighet för Tyskland men också för övriga Europa. Likartade tongångar hörs i Frankrike där president Emmanuel Macron vill föra en politik som liknar den som Merkel och Schulz är överens om. Det goda exemplets makt ska inte underskattas. Och om Sveriges socialdemokrater går i samma riktning finns det ingen anledning att inte välkomna den positionsförskjutningen.

Vem vet, kanske kan Schulz’ ansvarslinje hjälpa Stefan Löfven att hitta sin?