Mikael Hermansson: Uppåt är enda riktningen

Mycket, rentav det mesta, talar för att det är rätt tänkt. Inte bara för närheten till den tänkta Pallas-skrapan eller för att husets utformning är estetiskt tilltalande, utan främst för den smarta resurshanteringen. Tomten är mindre än en vanlig villatomt; ändå ryms det 150 lägenheter i huset.

Det argumentet överglänser alla andra.

Fundera lite över hur många hus som hade behövts byggas om staden hade beslutat sig för att återvända till forna ideal och förutsättningar. Spåren av 1830 års byggnadsregler lever kvar och vårdas ömt. Notera hur enastående vacker Flaménska gården är!

Men hur många sådana fastigheter hade det blivit och hur stor yta hade det behövts för att tillföra den mängden bostäder om det var enda alternativet?

Jämförelsen är inte allvarligt menad annat än som en kontrasterande överdrift. Dagens behov och förutsättningar är annorlunda mot dåtidens. Det finns nära nog inga lediga tomter i centrala Borås att exploatera.

Så det enda verkligt realistiska alternativet till höghusen är – inga bostäder alls! Den nu rådande planen för området stipulerar att fyra våningar är max. Med sådana regler kommer inte centrum att kunna förtätas.

Det finns fler argument för att höga hus på liten yta ska välkomnas. Men de är av en helt annan art. Redan det faktum att centrum expanderar på höjden bidrar till en känsla av att det trots allt råder en utvecklingspositiv och framstegsvänlig attityd i staden. Företeelsen som sådan kan naturligtvis också tolkas annorlunda, närmast som en liten stads fåfänga försök att framstå som större. Men det är på objektiva grunder en orättvis bild. Det finns ett verkligt problem som bara kan lösas genom att bygga på höjden.

Den fråga som däremot kan ställas utan att den utmaning som förtätningen av centrum försvinner ur bilden, är snarare den om hur höga som husen måste byggas. Pallas på mindre än hundra meters avstånd blir väsentligen högre. Den skrapa som fått namn av den rara vitsippan, och som planeras bli granne med Pinocchio och BT, når även den andra höjder.

Kanske, om vädret är vackert och sikten god, kommer det att från 24 våningen i Willhems hus gå att se det som ska bli Nordens högsta hus, det 245 meter höga Karlatornet på Hisingen i Göteborg.

Även där blir kontrasten mot omgivande bebyggelse enorm och mot områdets historia om något ännu större. Länge var detta bara sankmarker och vassruggar. Vid mitten av 1800-talet startade en exploatering av området som snart såg begynnelsen till det som under 1900-talet blev en av landets främsta exportnäringar, varvsindustrin. Här sträckte Götaverken och Lindholmsvarvet ut sig. Där Karlatornet har sitt fundament uppstod en stadsdel – Hisingstad – vars bebyggelse delvis fanns kvar ända in på 70-talet.

Idag är både varven och de gamla bostäderna borta. Var tid har nog av sitt.

Det som har utvecklats längs Hisingens södra älvstrand, med allt från högkvalitativa bostäder till Lindholmen Science Park, är bara början. Karlatornet är i detta sammanhang ett tecken, en uppmuntran, en uppfordrande uppmaning att tänkta större och våga mer.

En hel del talar för att Borås inte skulle må illa av utvecklas i samma riktning.