Hermansson: Kan en pelare stå stadigt på ett ”politiskt åtagande”?

Ledare Artikeln publicerades
Den senaste kompromissen om utstationeringsavtalet inom EU avser att reglera löneskillnaderna mellan inhemska ut och utstationerade arbetare som är verksamma i Sverige. Men vad det innebär i praktiken återstår att se.
Foto: Jessica Gow/TT
Den senaste kompromissen om utstationeringsavtalet inom EU avser att reglera löneskillnaderna mellan inhemska ut och utstationerade arbetare som är verksamma i Sverige. Men vad det innebär i praktiken återstår att se.

På det sociala toppmötet i Göteborg i november ska överenskommelsen om EU:s sociala pelare undertecknas. Vad som händer därefter är höljt i djupaste politiskt dunkel.

Sedan i måndags står EU:s institutioner – ministerrådet, kommissionen och parlamentet – eniga bakom tanken på en gemensam så kallad social pelare. Då fattade EU:s socialministrar ett beslut om innehållet i pelaren, som enklast kan beskrivas som tjugo principer för sociala rättigheter.

DN:s Annika Ström Melin var först med den nyheten och intervjuade Estlands social- och hälsominister Jevgeni Ossinoviski om beslutet:

”Inför de utmaningar som globaliseringen och digitaliseringen ställer oss inför inser alla att våra sociala system behöver förändras men vara fortsatt starka”.

”Globalisering” och ”digitalisering” är stora ord målade med svepande penseldrag. Men hur konkret och samstämmig kan unionens gemensamma hållning bli om den stannar vid något som varje medlemsland sedan kan förhålla sig till lite hur som helst?

Det är knappast förvånande att medlemsländerna är överens om att rätten till utbildning och livslångt lärande, lika möjligheter på arbetsmarknaden, dialog mellan arbetsmarknadens parter och aktiva arbetsmarknadsåtgärder är viktiga på ett principplan. Det finns olika sätt att åstadkomma detta, men det ingår i grundförutsättningarna för ett EU-medlemskap att åtminstone ha såpass lika förhållanden att de går att visa att det finns en gemensam grund att stå på. Men, som Ström Melin påpekar, så omfattar beslutet om den sociala pelaren ”inga nya tvingande EU-lagar som innebär därför att medlemsstaterna kan välja om och på vilket sätt de vill följa de tjugo principerna”. Istället beskrivs EU-beslutet av ministrarna själva som något som i bästa fall kan beskrivas som ett ”politiskt åtagande”.

De tjugo principerna ska undertecknas på det sociala toppmötet i Göteborg i november. Den som inte räds att se bortom den tillkämpade högtidligheten och den överlastade retoriken kan naturligtvis lockas att göra det antagandet, att just den ”politiska” reservationen lätt frestar till en principlös hållning. Ty om detta är en social pelare torde dess fundament behöva göras stabilare än att vila på en välvillig – läs aningslös – förhoppning om att alla EU-länder avser att tolka detta ”politiskt åtagande” som något bindande.

Tvingande lagar är att föredra även om det kan vara svårt att komma överens om dem. Ett argument som talar för att EU:s medlemsländer många gånger föredrar principer är att de trots allt är lättare att tänja på.

Samma dag som de tjugo principerna fick tummen upp röstade EU:s arbetsmarknadsministrar om ett kompromissförslag om det så kallade utstationeringsdirektivet och ger utstationerade arbetare rätt till samma lön och ersättningar som inhemska arbetare, och möjlighet att göra detta som längst i 18 månader. Kompromissen berör främst byggbranschen eftersom transportbranschen, där de egentliga missförhållandena råder, delvis lyftes ut för att arbetsmarknadsministrarna skulle kunna enas. Transportbranschen ska få en egen mekanism som tar hänsyn till dess ”transnationella natur.” Ändå röstade Ungern, Litauen, Lettland och Polen mot kompromissen, medan Storbritannien, Irland och Kroatien avstod med hänvisning till att de nya reglerna skulle skada deras inhemska transportsektor.

Det är naturligtvis en åsikt som är god som en annan, att EU ska utvecklas i en riktning där nationell protektionism övertrumfar fri rörlighet och fritt utnyttjande av nationella konkurrensfördelar. Jag tvivlar dock starkt på att det är rätt framtidsväg. Men det är i den riktningen som att nöja sig med bara ett principförhållande leder.

En social pelare för hela EU måste ta sig mer konkreta uttryck i form av lagstiftning och institutioner om den ska bli något mer än ett flexibelt ”politiskt åtagande”.