Mikael Hermansson: Gränsen som håller på att knäcka May
Men nu är det ett rejält väderomslag på gång. Det blåser snöstorm över Storbritannien och Nordirland. Temperaturen sjunker i hela landet. En röd vädervarning har utlysts; den högsta nivå som myndigheterna kan använda sig av. Den betyder att det är fara för liv och egendom, att folk ska hålla sig inne och inte ge sig ut.
Snöstormen har naturligtvis en metaforisk vidd. Detta är dagen då det visar sig att den brittiska regeringen har försökt blåsa de egna medborgarna på vad man har kommit överens om med EU i Brexitförhandlingarna. Det framgick tydligt när EU:s chefsförhandlare Michel Barnier visade upp vad parterna hittills kommit överens om.
Det är en diger lunta. Det handlar om 168 klausuler, ett annex och två protokoll. Ordning och reda, svart på vitt. Det finns tolkningsutrymme kring enskilda formuleringar. Men i sak är det hela glasklart.
Ändå är det som om den brittiska regeringen vägrar att inse vad det är de själva har varit med om att förhandla fram.
Knäckfrågan framför alla andra handlar om hur freden på Nordirland ska kunna bevaras efter ett brittiskt EU-utträde. Nya gränser på den gröna ön kommer ofelbart att leda till nya konflikter mellan katoliker och protestanter. Så det finns bara ett som gäller: Gränsen mellan Irland och Nordirland måste hållas öppen. Och som läget är nu kan detta bara ske om Nordirland förblir en del av EU:s tullunion och i tillämpliga delar även av den inre marknaden. Det som uppstår och som parterna alltså redan är överens om, är vad som fritt översatt kan kallas för ett gemensamt reglerat område. Om Storbritannien inte medger att det inom detta område måste råda de villkor som följer med tullunionen och den inre marknaden så lär det inte gå att hålla gränsen öppen.
Att reaktionerna i det läget blev så häftiga från den brittiska regeringens sida, är därför att betrakta som ett spel för gallerierna. ”EU vill annektera Nordirland”, skrek en talesperson för regeringen utan att övertyga det minsta.
Vad de närmast hysteriska reaktionerna snarare är ett uttryck för är att den konservativa regeringens politiska svängrum har drastiskt minskat, och att detta nu blir tydligare för var dag som går. Vad de också visar är att det politiska förtroendekapitalet som trots allt följer av att regera landet, nu är på upphällningen.
Sällan eller aldrig har Storbritannien haft en premiärminister med så svag ställning som Theresa May har. Hon saknar reellt inflytande i sitt eget parti, och hålls i praktiken som gisslan av olika grupper i sin egen regering. Det stora misslyckandet i valet i juni 2017, då hon förlorade den egna majoritet som partiet hade under hennes företrädare David Cameron, gjorde dessutom att regeringen blev helt beroende av det lilla norirländska protestantiska partiet DUP. Därmed är möjligheterna till kompromisser om Nordirlands status minimala.
Det är mot bakgrund av allt detta som dagens reaktioner ska förstås.
Och inte blev hennes position av att hennes företrädare som partiledare och premiärminister John Major, i ett tal under onsdagen förklarade att det brittiska utträdet var en manifestation av ett ”svårartat självskadebeteende” och att Theresa May måste tillåta fri omröstning när väl utträdesavtalet läggs fram i parlamentet för omröstning.
I dagsläget är det oppositionspartiet Labour som har den största politiska förmågan att påverka hur det brittiska utträdet ska kunna genomföras. Jeremy Corbyns tal i Coventry i måndags var i praktiken en invit till den EU-vänliga delen av Tory-partiets parlamentsledamöter. Det är naturligtvis illa, men det säger samtidigt något mycket bestämt om den konservativa regeringens utsatta läge när kanske den mest vänsterprofilerade partiledare som Labour någonsin haft, har ett så långtgående inflytande över en för den nationella sammanhållningen så avgörande fråga.
Under sin presskonferens i Bryssel under onsdagen, var det en mer än vanligt neutral och återhållen Michel Barnier som gjorde sak av att betona just detta att han avsåg att bevara sitt lugn och att vara ”pragmatisk”, samt att det var EU:s avsikt att ”hjälpa” såväl Storbritannien och de nordirländska partierna att hitta en väg framåt. Det hela framstod som en enda och mycket medveten förolämpning av motparten. I sak dock fullständigt naturlig och nödvändig, vilket framgick mellan raderna. EU:s chefsförhandlare ska redan nästa vecka träffa företrädare för de nordirländska regeringspartierna Sinn Féin och DUP i Belfast – utan inblandning från Londonregeringen.
Vad som också framstår som en enastående unik markering var Barniers yttrande om den överenskommelse som från Londons sida allt sedan decemberöverenskommelsen har beskrivits som att det separationsavtal som slutligen ska råda inte ska innebära att det upprättas en de facto-gräns mellan EU och Storbritannien mitt ute i Irländska sjön. Detta kallade Barnier för en ”lokal överenskommelse” som inte omfattade EU.
Kortare sagt, det var något som den brittiska regeringen hittat på för att det inte väcka likartade krav på att även Skottland och London skulle undantas från utträdet.
Minst lika svårt lär Theresa Mays regering ha att acceptera det som sedan tidigare stått helt klart, nämligen att EU-domstolen kommer att ha avgörandet när det gäller tvister om övergångsavtalet. Att enskilda konservativa parlamentsledamöter, som exempelvis Jacob Rees-Mogg, har liknat detta vid att Storbritannien därmed blir en ”vasallstat” till EU är naturligtvis nonsens, men samtidigt en bra värdemätare på de svårigheter som nu hopar sig över May. På fredag är det tänkt att hon ska hålla ännu ett linjetal om Brexit, den här gången om vilka förväntningar som hon och hennes regering har på det handelsavtal som man från brittisk sida vill få till så snart som möjligt.
Fler än Barnier och EU-kommissionen kommer att lyssna på vad hon har att säga. Inte minst hennes egna partikamrater som inte vill att öriket ska lämna EU, och samarbetspartiet DUP som inte vill veta av några som helst steg som innebär att Irland får större inflytande över Nordirland.
Dag för dag, nära nog timma för timma, närmar sig det ögonblick då det bara återstår en fråga att få svar på: När blir det nyval i Storbritannien?
