Mikael Hermansson: Ge Kristersson en ärlig chans
Det främsta är att Sverige behöver en ny regering och en ny politisk inriktning. Det andra, mindre viktiga för helheten men avgörande för honom själv, är upplevelsen av att det är rätt att handla som han gör.
Ett sådant steg kräver närmast övermänskligt självförtroende. Ty det som nu sker är allt annat än riskfritt. Misslyckas Kristersson med en sådan regering är det inte bara att fortsätta sondera. Vill det sig illa får Sverige i det läget ingen regering alls, och då återstår bara nyval. Vill det sig ännu sämre, får Sverigedemokraterna sakpolitiskt veto över den politik som en M-ledd regering avser föra; i det läget förlorar Moderaterna och Kristersson all heder om de inte omedelbart avgår.
Den fråga som Kristersson ställt till Centerpartiet och till Liberalerna är om de vill ingå i hans regering, vilket de har sagt nej till. Det är inget svek i sista stund. Det har hela tiden stått klart att Centern aldrig skulle släppa fram en regering som blir beroende av SD, något som Annie Lööf sa redan när Anna Kinberg Batra öppnade för samtal med SD i riksdagen. Inte heller har Liberalerna och Jan Björklund svävat på målet.
Men det vore illa om inte C och L åtminstone kunde låta bli att rösta bort Kristersson på onsdag. Här ska de två Allianskamraterna besinna sig. Kristersson bör få försöka.
”En viktig del av demokratin är respekten för att också efter ett val klokt kunna förvalta de beslut som väljarna fattat och samtidigt stå upp för den egna politiska övertygelsen”, sa Ulf Kristersson under måndagsförmiddagens presskonferens, och i det har han rätt. Väljarna har bestämt hur riksdagen ska vara sammansatt, de har inte valt regering.
Därför är följande så viktigt att notera, och det är här som Kristersson har sin chans: Där Alliansen och SD har samma ståndpunkt i sakfrågorna finns det ett underlag i riksdagen för en borgerlig regering.
Men ska en sådan regering bli långvarig måste det gå att förutsätta att SD har vett att bete sig som folk, att hålla sig till sin politik och inte agera missnöjesmaximerande och populistiskt. Vill SD sett till sakfrågorna vara ett borgerligt parti får de vackert visa att de klarar av ett sådant ansvar. Utifrån demokratisyn, principprogram och historia är dock Åkessons parti alls inget borgerligt parti i samma mening som Alliansen, och det mesta talar därmed för att SD heller aldrig kan bli ett borgerligt parti. Detta är snarare i allt väsentligt ett parti som inte ska ges någon form av inflytande.
Om Kristersson tror sig satt klara av att hålla denna rågång, då bör han åtminstone få försöka.
