Annons

Mikael Hermansson: En Norgehistoria av nödvändighet – och anständighet

Norge slapp en regeringskris efter att statsminister Erna Solberg (H) valt att släppa det hopplösa försvaret av sin justitieminister Sylvi Listhaug (FRP).
Mikael HermanssonSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 20 mars 2018
Mikael Hermansson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Sylvi Listhaug på väg att möta media och berätta om beslutet att avgå som norsk justitieminister.
Sylvi Listhaug på väg att möta media och berätta om beslutet att avgå som norsk justitieminister.Foto: Hakon Mosvold Larsen

Det var politiskt nödvändigt men också en fråga om anständighet. Det finns alltid en gräns i den offentliga debatten som inte överträdas.

Annons

Listhaug känner inga sådana gränser. Därför tvingades hon bort. Hänvisningar till yttrandefrihet, åsiktsfrihet eller rentav till att det som sägs och skrivs i sociala medier skulle följa sin egen logik och därmed också medge ett annat tonläge är i sammanhanget meningslösa. En minister är inte vem som helst, ingen solitär åsikts- eller missnöjesmaskin som tuffar på för sig egen skull. Utan en del av en regering. Och det var den regeringens anseende som Sylvi Listhaug skadade med sitt Facebookinlägg där hon skrev att Arbeiderpartiet ”mener terroristenes rettigheter er viktigere enn nasjonens sikkerhet».

Det som i Listhaugs påhopp var mest smärtande för AP – och för många utanför de egna leden – var att detta med eftergivenhet mot terror efter Utöya är något annat än bara en politisk förolämpning.

Samma dåliga omdöme visade hon i valrörelsen i höstas, då hon hellre åkte till Stockholmsförorten Rinkeby och manifesterade mot invandring och mångkultur än att göra samma sak i Osloförorten Sagene. Den svenska kopplingen gav henne uppmärksamhet men också kritik.

När hon i samma anda gav sig på Arbeiderpartiet, som regeringen regelmässigt i Stortinget vill komma överens med för att brett förankra sina beslut och reformer, fick hon visserligen blomsterhyllningar från främlingsfientliga grupper och stöd från olika facebookgrupper med högerextrem profil. Men hon fick också svidande kritik från Kristelig Folkeparti, regeringens närmsta samarbetsparti.

Att KrF:s ledare Audun Lysbakken valde att öppna för misstroendevotum var inte bara ett sätt att markera mot Listhaugs uttalande, det var också ett uttryck för den personliga konflikten mellan de båda som blommade ut i valrörelsen. Ett tag under regeringsförhandlingarna var det, enligt uppgift, bara Listhaugs ministerpost som gjorde att KrP tvekade om att släppa fram högerregeringen.

Så dagens avgång fanns i korten sedan tidigare.

Norges statsminister Erna Solberg när hon på tisdagen kommenterade Sylvi Listhaugs avgång ur regeringen.
Norges statsminister Erna Solberg när hon på tisdagen kommenterade Sylvi Listhaugs avgång ur regeringen.Foto: Berit Roald/NTB scanpix/TT

Erna Solberg och FRP:s Siv Jensen har hittat ett sätt att samverka i regeringsställning. Det har byggt på att det finns gränser för hur långt de många gånger motstridiga falangerna inom det regionalpolitiska missnöjespartiet får lov att springa iväg. Toleransen är större med den del som betonar stora välfärdssatsningar än den del som är rent främlingsfientlig. När då en FRP-minister glider iväg och uttrycker sig omdömeslöst är det inte bara en enskild händelse, utan också ett grundskott mot den nödvändiga balansen som måste finnas när och om ett traditionellt borgerligt parti ska kunna samarbeta med ett populistiskt.

Annons
Annons
Annons
Annons