Hermansson: Breda uppgörelser lägger större ansvar på väljarna

Tänk vad lite ledigt, julmat och evangeliets budskap om god vilja till var och en kan göra med styvnackade och prestigebundna politikers förmåga till omtänkande.

Så kan man givetvis idealisera det faktum att extravalet i sig var en omöjlighet, ett feltänkande som i rådande opinionsläge inte hade förändrat någonting alls.

Det var därför som Socialdemokraternas spinndoktorer igår fick jobba treskift med att sälja in bilden av Stefan Löfven som uppgörelsens stora vinnare och som ”Den store förhandlaren” med närmast nordkoreanskt nit och flit.

Det gick så där.

Men ju högre de skrek desto mindre hördes kritiken från de egna leden.

Så alltid vann partiet något.

I den mån det går att tala om individer i sammanhanget så är väl gårdagens ”vinnare” nog ändå moderat- och Alliansledaren Anna Kinberg Batra. Hon är huvudet längre än Löfven och har i allt väsentligt agerat lugnt och eftertänksamt den senaste månaden.

Det som är lätt att missta för osäkerhet är främst ett uttryck för försiktighet; Kinberg Batra har ännu inte har fått partiets formella välsignelse för sitt ledarskap. Men hennes lätt tillbakadragna positionsval under hösten kan också ses som en konsekvens av hur Nya Moderaterna har placerat sig i partirymden.

Ett mittenparti kan som bekant aldrig agera extremt.

Förmågan till försiktighet och stabilitet var annars något som inte minst jag knöt till Stefan Löfvens ankomst på partiordförandeposten. Han inbjöd till förtroende och hans historia var sådan att han omedelbart fick ett gillande långt utanför sitt eget parti.

Här var uppenbarligen en moderat LO-man – i ordets opolitiska bemärkelse – som hade personliga och positiva erfarenheter av Välfärdssveriges goda sidor.

Men det intrycket gick förlorat under valrörelsen. Löfven innebar ingen större förnyelse vare sig retoriskt eller politiskt.

Under hösten har han också visat en förvånande brist på inlevelseförmåga och fingertoppskänsla. Den utsträckta hand han talade om har få sett ens ett lillfinger av.

Anna Kinberg Batras lägre profil har medfört att hon har kunnat agera med större frihet. Rimligtvis har hon också bättre möjligheter än Löfven att medverka till praktiska lösningar på ett problem som i sak inte handlar om att hantera Sverigedemokraternas motbjudande annorlundaskap, utan om svårigheten att få gehör för blocköverskridande lösningar.

Lite talar för att Sverige kommer att få starka majoritetsregeringar framöver om dessa ska byggas inom nuvarande block. Det finns dessutom en rädsla för att en så kallad ”konsensuskultur” ger större utrymme åt de extrema partierna i riksdagen – SD och V i första hand, och på sikt kanske även FI – att profilera sig.

Men varför ge extremisterna inom blocken mer makt genom att förstärka de yttre blockgränserna? Varför reducera väljarna till en upplevelseberoende massa som bara är ute efter nya åsikts-kickar?

Det kan låta naivt men jag tror att Anna Kinberg Batras återhållsamma stil har framtiden för sig.

Jag kan ha fel – jag hade det med Stefan Löfven – men det känns hoppfullt att våga tro på ett annat tilltal från partierna framöver.

Ännu finns tid för nya mirakel.