Andreas Johansson Heinö: Sverigedemokraterna har redan vunnit valet

Självförtroendet är befogat. Sverigedemokraterna har redan vunnit valet. Om fyra veckor kommer SD ha ökat sitt väljarstöd radikalt för åttonde valet i rad och ännu en gång slagit sitt eget rekord.

Därefter kommer något av följande hända: Antingen bjuder ett eller flera partier in Jimmie Åkesson till förhandlingar om regeringspolitiken. Eller så inleds ett blocköverskridande regeringssamarbete med det explicita syftet att isolera Sverigedemokraterna.

I båda fallen är Sverigedemokraterna vinnare.

Sverigedemokraternas framgångar har naturligtvis många orsaker. Den mest grundläggande är så simpel att den sällan formuleras: många väljare gillar deras politik. Skickliga företrädare, medial uppmärksamhet, tur med dagordningen – inget av det hjälper om inte det finns en populär idé att torgföra.

Denna idé har alltid varit nationalismen. Det är en universellt ytterst framgångsrik idé även om den inte var gångbar i den specifika kontext som efterkrigstidens Sverige utgjorde.

Nationen som en förutsättning för demokrati och välfärd men också för individens trygghet och identitet är en hörnsten i den konservativa samhällsanalysen. Sverigedemokraterna adderar radikalism och rädsla. Det är idén om en gemenskap som är så stark att den är avgörande både för ett meningsfullt liv och ett gott samhälle men samtidigt så bräcklig att den hela tiden måste skyddas mot yttre och inre hot.

“Sverige vakna!” stod det på det unga partiets tidigaste flygblad. Formuleringen är symptomatisk, det är alltid så nationalistiska projekt inleds. Böcker om ett enskild lands historia rymmer exempelvis ofta ett kapitel med rubriken “uppvaknande” som skildrar folkets (åter)upptäckt av sin nationella identitet, sitt språk och sin kultur. Vanligen följs det av kapitelrubriker som “resning” och “självständighet”.

Detta var och är Sverigedemokraternas politiska projekt. Att väcka det nationellt slumrande folket, att återupprätta självständigheten, att rena landet, att rensa ut den korrupta elit som drivit fram massinvandringen, mångkulturen, överstatligheten.

Men under de första femton åren förblev Sverigedemokraterna små. I valet 2002 vann man en dryg procent av rösterna. Kontrasten var stor mot länder som Danmark, Österrike och Italien där likasinnade partier redan skördade stora framgångar.

Först 2006 började det röra på sig. 2,9 procent i riksdagsvalet och stora lokala framgångar i framförallt Skåne. Resten är historia – ständig tillväxt, ständiga protester och ständig motvind från etablissemanget.

Som bekant har Sverigedemokraterna vuxit samtidigt som de generella attityderna till invandring och invandrare blivit mindre negativa. Och som brukar påpekas är detta inte nödvändigtvis en paradox, eftersom det i stor utsträckning handlar om en framgångsrik mobilisering av en allt större del av den opinion som alltid varit negativ.

Men detta hade inte hjälpt om Sverigedemokraterna förblivit ett renodlat ideologiskt, dogmatiskt parti. Framgångsreceptet består av en närmast optimal blandning av ideologisk stadga och populistisk töjbarhet.

I socioekonomiska frågor har SD bytt positioner otaliga gånger och hittills alltid lyckats placera sig inom lagom räckhåll för invandringskritiska väljare både till vänster och höger. Men även i invandringsfrågor har man blivit skickligare med ökat fokus på kriminalitet, kostnader och kvinnosyn och andra problem som associeras med invandring. Likaså har man nästan helt lyckats lämna den opinionsmässigt destruktiva antisemitismen till förmån för en betydligt mer populär islamfientlighet.

I dag är Sverige ett annat land än när Sverigedemokraterna bildades för trettio år sedan. EU-medlem, mer mångkulturellt än någonsin, flerdubblad invandring. Det är en reell förändring, en materiell bas som ger bränsle åt nationalistisk mobilisering för decennier framöver. I rent strukturella termer har Sverigedemokraterna en stabilare grund att bygga på än något annat parti.

Sverigedemokraternas frammarsch har alltid kantats av underskattning. Både 2010 och 2014 chockades många av valresultaten. Nu diskuteras istället möjligheten att SD kan bli största parti, trots att de flesta mätningar visar att avståndet upp till Socialdemokraterna är minst fem procent.

Däremot kvarstår underskattningen vad gäller det politiska inflytandet. Men föreställningen att SD långsiktigt kan hållas utanför regeringspolitiken vilar på önsketänkande. I dag sitter partier med SD:s ideologi i regeringsställning i elva europeiska länder. Det finns inget exempel från något land i Europa på ett tjugoprocentsparti som långsiktigt isolerats.

Vad som händer när de väl kommer till makten är en öppen fråga. Utfallen har blivit olika i olika länder, både avseende vilka frågor som prioriteras, hur väljarstödet förändras och förskjutningar mellan vänster och höger. Frågan är om Sverigedemokraterna ens själva riktigt vet.