Andreas Johansson Heinö: Kan vårt system hantera de politiska aktörer vi har?
Detta är fakta: om inte minst en partiledning sviker minst ett löfte så kommer inte en regering att kunna bildas. Till slut blir det då ett extra val. Men om inte ganska många väljare röstar annorlunda än senast kommer ett nytt val returnera precis samma spelplan och samma låsningar som idag.
Om man inte kände till någonting annat än partiernas program och mandatens fördelning, och skulle gissa vilket land i Europa som just nu inte lyckas få fram en regering skulle Sverige knappast vara en kandidat. Betydligt större avstånd har visat sig möjliga att överbrygga i andra länder.
I Tyskland regerar socialdemokrater och kristdemokrater, efter att kristdemokraterna först fört långtgående förhandlingar med liberaler och gröna.
I Nederländerna regerar vänsterliberaler tillsammans med bland annat socialkonservativa evangelikaler.
I Grekland regerar vänsterpopulister med högernationalister.
I Norge regerar numera socialliberala Venstre med högerpopulistiska Fremskrittspartiet.
Listan kan göras längre och rymmer inte enbart lyckliga eller smakfulla samarbeten. Men de visar den pragmatism och kompromissvilja som krävs för att skapa majoriteter i flerpartisystem.
En koalition mellan Socialdemokrater och Centerpartister, eller en Allians som samarbetar med Sverigedemokraterna, eller en storkoalition mellan Socialdemokrater och Moderater - inget av detta skulle vara konstigt ur något annat perspektiv än det snävt svenska.
Men nu har vi de aktörer vi har. Frågan är om vårt politiska system kan hantera dem?
Det kraftfullaste verktyget för att påverka spelplanen är valsystemet. Regler för hur väljarnas vilja ska omsättas i verkligheten.
Det svenska valsystemet är ett av världens mest proportionella. Den riksdag vi har valt i år är också en av de mest proportionerliga vi någonsin haft (eftersom småpartierna utanför riksdagen samlade så få röster).
För att fungera kräver proportionella system partier som kan tänka sig olika partners. Det behövs nyttomaximerande mittenpartier som är beredda att säga ja till flera för att se vem som bjuder till bäst och det behövs maktpartier som inte kräver obefläckade sängkamrater.
Ogillar man parlamentarisk promiskuisitet får man istället skapa system som möjliggör långvariga och trofasta samarbeten.
En rak, men lika otänkbar som olämplig, väg dit är ett renodlat majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar.
Men det finns andra varianter. Man kan bibehålla den proportionella principen och ett stort antal valkretsar men samtidigt minska antalet mandat (förslagsvis till 150 - Sveriges riksdag är Europas mest överdimensionerade i förhållande till folkmängd).
En annan variant är den grekiska. Greklands parlament har 300 platser. 250 av dem fördelas strikt proportionerligt. De sista 50 mandaten tillfaller det parti som redan är störst. Det innebär att ett parti som vinner 40 procent av rösterna är garanterat att få egen majoritet i parlamentet.
Jag kan tänka mig minst tre partier som skulle vara lockade av att införa ett sådant system.
Något måste i alla fall göras. Svenska politiker kräva starkare strukturer. Och drycker.
