Andreas Johansson Heinö: Högergrönt kan bli framtidens färg
Regeringsbildningen är först och främst en triumf för Sebastian Kurz som nu återkommer som kansler.
I december 2017 tycktes stjärnskottet Kurz visa vägen för frimodiga konservativa i Europa när han utan ängslighet satte sig i en koalition med nationalistiska FPÖ.
Som ett test av populisternas regeringsduglighet var det ett effektivt grepp. Den visade sig nämligen, minst sagt, bristfällig. I våras avslöjades hur FPÖ:s partiledare var redo att sälja ut landets intressen till främmande makt i utbyte mot pengar till partikassan.
Den så kallade Ibiza-skandalen kunde ha blivit en hård smäll för Kurz som personligen inte bara legitimerat FPÖ utan också alltför stora delar av deras politik. Men istället blev han nyvalets stora vinnare.
Det förstärka mandatet använder han alltså nu till att sätta sig i regering med FPÖ:s absoluta motsats i österrikisk politik.
“Vi försökte inte hitta den minsta gemensamma nämnaren”, säger Kurz som beskriver regeringsprogrammet som “det bästa av båda världar”. Både klimatet och gränserna ska värnas.
Det är en viktig kursändring som borde inspirera liberalkonservativa i fler länder.
Skattesänkningar till priset av flygskatt och investeringar i järnväg borde garantera en lugnare nattsömn för konservativt sinnade än en regering med auktoritära och korrupta populister vid rodret på justitie- och inrikesdepartementet.
Men även gröna partier bör inspireras. Hittills har vägen till makten nästan alltid gått genom samarbeten med socialdemokrater. Det har sina orsaker, det var först när man övergav sitt motstånd mot vänster-högerskalan och istället placerade in sig själva på den vänstra halvan som grön politik kunde bli regeringspolitik.
Men det politiska landskapet förändras. Vänster och höger är inte lika självklara riktmärken när klimat- och migrationskriser överskuggar fördelnings- och välfärdspolitiken. Snarare skapar förändringen ett utrymme för gröna partier att återgå till sina idéburna rötter samtidigt som de utvecklas till pragmatiska samarbetspartier för maktpartier till både vänster och höger.
Högergröna samarbeten kan dessutom vara bra för miljön och för klimatet. Det är en paradox att högerpartier som underskattar eller nedvärderar klimatfrågan samtidigt ofta faktiskt har den mest effektiva klimatpolitiken. Men det gör dem till lämpliga samarbetspartners för miljöpartier som inser frågornas allvar men också tenderar att låsa fast sig vid symbolpolitiska åtgärder (sugrör, plastpåsar).
Det återstår förstås att se hur mycket som går att realisera. Kurz framgång i höstas handlade delvis om att han lyckades vinna tillbaka väljare från FPÖ - vilka knappast lockas av att ÖVP rör sig i grön och liberal riktning. Och vad gäller gröna väljares förståelse för att regeringsinnehav kräver smärtsamma kompromisser behöver man bara påminna om alla de väljare som lämnade svenska Miljöpartiet de senaste åren.
Mycket talar för att högergröna samarbeten har framtiden för sig. De var inom räckhåll i Nederländerna 2017, realiseras nu i Österrike och är sannolika i Tyskland 2021. I Sverige är de för närvarande orealistiska till följd av Miljöpartiets svaga väljarstöd. Men sånt kan ändras och då bör inte myter om oöverbryggbara ideologiska eller sakpolitiska skiljelinjer tillåtas stå i vägen.
