Andreas Johansson Heinö: En triumf för Europas populister

Söndagens italienska val utgör en av den europeiska populismens största triumfer hittills. Inte nog med att Femstjärnerörelsen blev överlägset största parti och samlade fler väljare än nästan något annat parti gjort på decennier. I parlamentet kommer dessutom Lega (tidigare Lega Nord) att ha näst flest mandat. Därmed blir Italien det första land i Europa där de två största partierna i parlamentet är populistiska.

Italien blir nu också det tredje landet i Europa, efter Ungern och Grekland, där populistiska antietablissemangspartier samlar mer än hälften av rösterna. Regerande Partito Democratico och Berlusconis återuppståndna Forza Italia samlade tillsammans en knapp tredjedel av väljarna.

Det är högst osannolikt med en regering utan vare sig Femstjärnerörelsens eller Legas medverkande. Därmed är Europa på väg att få sin elfte nu sittande regering som inkluderar populistiska partier. Ännu ett rekord som slås, så sent som för ett decennium sedan brukade det handlade om några enstaka populister i maktens korridorer.

Italien står, åtminstone erfarenhetsmässigt, väl rustat för att hantera detta valresultat. Man har upplevt mer dramatiska förändringar (jordskredsvalet 1994 då hela etablissemanget rensades ut efter korruptionsskandalerna) och mer polariserande valrörelser - för att inte tala om erfarenheterna från 1970-talet av att värna en demokrati i skuggan av vänster- och högerextremt våld.

Italien har också en lång tradition av breda regeringskoalitioner. Redan på 1970-talet blev de italienska kristdemokraterna det första etablerade parti i väst att bjuda in kommunister till regeringsmedverkan. Och vem räds egentligen populister i ett land där Silvio Berlusconi - Donald Trumps främste europeiska föregångare - numera utgör etablissemanget?

Det är mindre än ett år sedan utländska journalister reste hem från Nederländerna efter att ha berättat för omvärlden om Geert Wilders fiasko. Det är mindre än tio månader sedan Marine Le Pen utropades till förlorare i det franska valet. Våren 2017 drömde många opinionsbildare om att vi redan bevittnat “Peak populism”.

Men Macrons seger skymde sikten för vad som de facto var ett rekordval för franska populister. I Storbritannien desarmerades den högerpopulistiska utmaningen av att Tories sålt åtminstone halva sin själ, och satt landets framtid på spel, samtidigt som vänsterpopulismen äter sig in i socialdemokratin. I Tjeckien var fyra av de fem största partierna icke-traditionella. I Tyskland är AfD nu jämsides med Socialdemokraterna i opinionen.

Många har väntat på att Femstjärnerörelsens bubbla ska spricka och efter Lega Nords dåliga val 2013 dömde många ut dem. Vad vi ser nu är partier som inte bara har överlevt ledar- och (i Legas fall) generationsskiften, utan kommit tillbaka starkare än någonsin.

Den stora frågan är inte längre om populismen är här för att stanna utan hur gränsen mellan populister och icke-populister ska dras. Den gränsen har blivit allt svårare att motivera, när populisterna axlar politiskt ansvar och etablerade partier allt mer härmar populisternas retorik. Och när populistiska partier, som nu i Italien, vinner majoritet måste rimligen frågan ställas: vem är då etablissemang?