Guldläge för nytänkande

Socialdemokraterna har för första gången tvingats medge att de kommer att släppa fram en moderat statsminister om denne står som ledare för det största blocket.

Det är två konsekvenser av den så kallade decemberöverenskommelsen mellan den rödgröna regeringen och Alliansen.

Betraktad med mer vardaglig blick än valstrategernas så utgör överenskommelsen ändå en rimlig kompromiss mellan det kortsiktigt goda som ligger i att slippa ett onödigt extraval nu och ständiga regeringsskiften därefter, och det långsiktigt onda som en uppluckring av blockgränserna kan komma att innebära för extremistpartiernas eventuella tillväxt.

Samtidigt pågår kampen om historieskrivningen – vem sa vad, när och varför?

Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra har i Dagens Nyheter givit två relativt olika versioner av händelseförloppet. Den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen domineras av Löfvens behov av legitimitet; han vill att de egna sympatisörerna ska tro att han inte hade annat val eftersom Alliansen ville ta över makten. Den moderata kan däremot tolkas som ett uttryck för den”ansvarslinje” som den tillträdande partiordföranden nu får mycket skäll för av vissa grupper inom partiet.

Men mycket talar för att kritiken från bland andra förre försvarsministern Mikael Odenberg och partiordföranden Ulf Adelsohn missar målet. De ”gammalmoderata” argumenten bottnar i föreställningen om att Alliansen borde ha utnyttjat det faktum att det efter höstens val fanns en ”icke-socialistisk majoritet” i riksdagen och fällt den rödgröna regeringen.

Men Löfvens motdrag – extravalet – gjorde den taktiken till ett vågspel. Opinionsmätningarna efter den 3 december visar att den enda förutsägbara utgången av ett sådant val vore att Sverigedemokraterna skulle öka sin väljarandel.

Med lite tur och många stödröster till Kristdemokraterna hade – kanske – en ”blåbrun” regering tagit över, där Alliansen tvingats villkora sin maktutövning med Sverigedemokraternas gillande för att inte råka ut för exakt det som S-MP-regeringen drabbades av.

Ett sådant vägval hade lett fel.

Det hade för det första inneburit ett radikalt brott med den linje som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod som personliga garanter för och som det finns en bred uppslutning kring. För det andra hade en sådan regering omöjligen kunnat genomföra den nödvändiga översyn av migrations- och integrationspolitiken som väntar, utan att varje förändring omedelbart hade uppfattats som en eftergift åt det främlingsfientliga partiet.

Men genom den i många avseenden problematiska decemberöverenskommelsen (se Andreas Johansson Heinös krönika nedan) har åtminstone Moderaterna och Anna Kinberg Batra fått ett guldläge för att ta sig an en fråga som förutsätter tydlig rågång och avstånd till alla extremistpartier i riksdagen.

Den chansen ska Moderaterna inte förspilla.