Från homohat till självrannsakan

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Kristna homosexuella deltar i den tredje Pride-paraden som hölls i Entebbe i Uganda. I dag har våldet, förkunnelsen och de politiska inskränkningarna av hbtq-personers mänskliga rättigheter ökat dramatiskt.
Foto: Rebecca Vassie
Kristna homosexuella deltar i den tredje Pride-paraden som hölls i Entebbe i Uganda. I dag har våldet, förkunnelsen och de politiska inskränkningarna av hbtq-personers mänskliga rättigheter ökat dramatiskt.

EU:s resolution om situationen för hbtq-personer i Uganda handlar inte bara om ”mörka Afrika”. I hög grad inbjuder den till självrannsakan inom unionens gränser.

Sent på tisdagseftermiddagen kunde Tomas Tobé, Moderaternas gruppledare i Europaparlamentet, konstatera att han hade haft en bra dag på jobbet, Det kunde inte jag, efter att ha läst Annika Hamruds reportagebok Fundamentalisterna – de nya kyrkorna och hatet mot HBTQ-rörelsen.

Men medan jag mest satt och blev allt mer upprörd av innehållet, av det dödliga förtrycket och hatet ”i Jesu namn” och det faktum att det finns så många direkta och indirekta kopplingar till kyrkor i Europa och Sverige, valde Tobé att göra något åt saken.

Därför kom han lite sent till en pressträff i Strasbourg, men blev omedelbart förlåten efter att glatt ha kunnat berätta att han för EPP-gruppens räkning förhandlat fram de slutliga skrivningarna i en resolution om brott mot ”de mänskliga rättigheterna, demokrati och lagens företräde” vad avser hbtq-personers situation i Uganda. Det är en kraftfull text, en markering på skarpen som alla grupper till vänster om ECR – den konservativa grupp där Sverigedemokraterna ingår – står bakom och har bidragit till. Rätt hanterad blir den ett vägledande dokument för EU-länderna i relationen till Uganda, som dock inte är ensamt om att särbehandla människor som definierar sig som homo-, bi-, trans- eller queer.

32 länder av 54 på den afrikanska kontinenten har kriminaliserat samkönade relationer. I Mauretanien, Sudan, norra Nigeria och Somalia straffas sådan kärlek med döden.

Det är inte första gången som parlamentet reagerar på utvecklingen i Uganda, där homohatets explosiva utbredning numera utgår från kristna kyrkor som i brist på enklare definitioner kan beskrivas som evangelikala, bibeltroende och karismatiska. I sin bok konstaterar Hamrud att många av dessa kyrkor kallar sig för ”pingstvänner”. Det är dock inget entydigt begrepp som omedelbart gör exempelvis Pingstkyrkan vid Kungsleden i Borås delansvarig för de omänskligheter som predikas i Uganda. Snarare är det närheten till amerikanska omständigheter som dominerar och det är via den omvägen som kopplingen till svenska omständigheter blir synlig. Den sortens tradition finns väl representerad av ett antal kyrkor som har verksamhet här; inte minst Hillsong-rörelsen har enligt Hamrud en direkt koppling till homohatets kyrkor i huvudstaden Kampala.

Normalt skulle det nog beskrivas som en övning i självmotsägelse, för att inte säga självbedrägeri, detta att kombinera kristen tro med att hata hbtq-personer. Men som Annika Hamrud visar är den förhärskande logiken mest en fråga om ett vridet cirkelresonemang: ”Det är många som hatar. Många av dem tänker inte på sig själva som hatare. Särskilt inte de som förbannar homosexuella med utgångspunkt i sin kristna tro. De hatar inte människor, säger de, de hatar synden. Som om hatet på något sätt skulle drabba mindre då.”

Och som om det inte räckte med det inflytande som dessa kyrkor har på sina medlemmar, de har också stora möjligheter att påverka politiken eftersom homohat är politisk hårdvaluta. Att särbehandling och diskriminering vad avser jobb, bostäder och vård anses legitimt gör den växande våg av våld mot hbtq-rörelsen till en naturlig fortsättning.

EU-parlamentets resolution blev aktuell bara för några veckor sedan, då de senaste politiska utspelet kom från regeringen i Kampala då ”etik- och integritets”-ministern Simon Lokodo sade sig vara beredd att lägga fram ett nytt lagförslag om dödsstraff för homosexualitet under vissa omständigheter, något som många ledamöter i det ugandiska parlamentet sade sig välkomna. En regeringstalesman gick dock sedan ut och sa att de lagar som redan finns var tillräckliga. De omfattar bland annat livstids fängelse eller ”bara” arbetsläger för mindre förseelser.

Karin Karlsbro, Liberalernas ledamot i EU-parlamentet, har varit aktiv i arbetet med resolutionen. Under vårt samtal skickar hon med en tankeställare om hur andra varianter av samma intolerans som i Uganda numera är vardagsmat i EU-ländernas krets. Det polska förslaget om att göra sex- och samlevnadsundervisning straffbar med fängelse i fem år sägs syfta till att motverka ”pedofiil”, men har likafullt udden riktad mot samkönad kärlek och modern familjeplanering. Bland förslagets tillskyndare finns den ytterst inflytelserika och konservativa Katolska kyrkan.

Karlsbro talar i sammanhanget om en ”giftig cocktail” av intolerans där allt från homohat till högerpopulism ingår i blandningen. Och på närmare håll än vad som kan kännas särskilt bekvämt att konfronteras med: Det som vid en första anblick framstår som en resolution riktad mot homohat i ”mörka Afrika” står plötsligt med udden riktad inåt, mot EU och hur medlemsstaterna lever upp till de värderingar som vi delar genom medlemskapet. Självrannsakan, helt enkelt.

Som sagt – en bra dag på jobbet!

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.