”Förutsägbart” – så ska 2018 beskrivas
Sällan har väl ett allmänt val präglats av en sådan förutsägbarhet som årets svenska riksdagsval. Utgången var mer eller mindre given: Oavsett vad som sades och gjordes under valrörelsen skulle det ändå finnas tre block vars blotta existens gjorde regeringsbildningen till en mardröm.
Detta visste partierna. Detta visste experterna och tyckarskrået. Och detta visste naturligtvis även väljarna. Ty de låsningar och stötestenar som nu syns orubbliga var kända långt, långt innan valdagen.
Den som hävdar att det finns argument för en ”socialistisk” regering utifrån valutgången bedrar sig själv och omvärlden. Den som hävdar att det istället finns ett ”borgerligt flertal” i den ny riksdagen, bidrar i själva verket till att ge ökad trovärdighet åt Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas anspråk på att leda ett ”konservativt block”. Att Moderaterna och Kristdemokraterna anser sig kunna bilda regering med SD:s aktiva eller passiva stöd, och samtidigt bedriver svekdebatt mot Centerpartiet och Liberalerna för att de inte accepterar den utsatthet som detta innebär, ger intrycket av att M och KD i praktiken går SD:s ärenden.
Så är naturligtvis inte fallet. Men det är en effekt av sättet som debatten förs på. Det räcker med att följa de meningsutbyten som pågår i sociala medier för att se vad som håller på att hända. Den som inte är lättskrämd kan specialstudera hur aktiva twittrare inom M och KD gör sitt bästa för att håna företrädare för C och L, vilket knappast lär förbättra stämningen inom Alliansen. Sättet som inte minst moderater i Skåne agerar, och aktivt visar sitt förakt för partiledningen genom att inleda aktiva samarbeten med SD, bidrar till röran och kaoset.
Greppet om Sverige har han inte fått. Men när kommer Ulf Kristersson att ta tag i sitt eget parti?
Det finns mycket som talar för att det finns skäl att istället överväga en blocköverskridande mittenregering. Stefan Löfvens (S) utspel om att han kunde tänka sig att gå C och L tillmötes om arbetsrätten var en invit som de båda liberala partierna inte ska avfärda utan vidare. Däremot blev det snart uppenbart att Löfvens utspel var samordnat med LO:s ordförandes löfte om stridsåtgärder om S gick den vägen för att återkomma till Rosenbad. Men i slutändan skulle en sådan blandregering vara beroende av Vänsterpartiet, vilket kan bli svårsmält för alla inblandade.
Läget är därför som det är: Än så länge finns inga givna lösningar, men heller ingen riktig vilja att tänka eller agera på ett sätt som leder vidare.
Kanske är detta just detta faktum som bäst beskriver Sverige 2018 – att det inte är viljan som saknas, men väl förmågan. Och förblir det så, då hjälper det inte ens med ett nyval.
