Förtydliga dig, Kristersson!
Måndagsmorgonens besked från riksdagens talman Andreas Norlén (M) om att det blir Ulf Kristersson som får första skarpa chansen att bilda regering, kan knappast sägas ha kommit som någon överraskning. Efter det att Stefan Löfven röstades bort som statsminister har det, sonderingsrundor eller grupparbeten bara varit aktuellt att låta Moderatledaren få försöka.
Att talmannen bekräftade Ekoredaktionens avslöjande, att Kristersson tillsammans med Kristdemokraternas Ebba Busch Thor sagt nej till att även låta Centerledaren Annie Lööf få ett sonderingsuppdrag, väcker dock tvivel på huruvida M-ledaren verkligen vill vara Alliansledare. Det ska dock medges att Lööfs uppdrag hade blivit utomordentligt svårt. M och KD avvisade Miljöpartiet samtidigt som S redan sagt nej till alla former av storkoalition. Att C-ledaren hade som villkor att övriga Allianspartier skulle gå med på att hon fick sondera, innebar samtidigt att hennes beklaganden av det skälet inte kan ses som så principiellt laddade. Men vad hindrar att Centerväljarna och partimedlemmarna härnäst tar egna initiativ och startar en partiintern process som omöjliggör för partiledningen att göra några som helst kompromisser?
M:s och KD:s markering kommer inte att bidra till att göra stämningen inom Alliansen mindre giftig. Redan under måndagseftermiddagen kom beskedet att Liberalerna nej till Kristerssons regering, vilket knappast förvånar.
Måndagens talmansbesked hade något av en inbjudan med armbågen över sig. Andreas Norlén var noga med att betona att Ulf Kristersson måste förtydliga sig om hur han ska få ihop en regering som riksdagen kan acceptera. Hans regeringsalternativ, som det först presenterades av honom i ett inlägg på Facebook (!), är en ren moderatregering, eller en moderatledd regering där ett, två eller tre ytterligare Allianspartier ingår. Detta har C och L hittills sagt nej till av den enkla anledningen att en sådan regering blir helt beroende av SD:s stöd.
Här är det Moderaterna som måste sansa sig. Det går inte utan vidare att hävda, att det bara är Centerpartiet och Liberalerna som ”har ett svårt val att göra”. Ulf Kristersson bör därför acceptera och adressera det faktum att osäkerheten om åt vilket håll som han och hans parti är på väg är ett problem som gör det svårare för Alliansen att bestå.
Och den osäkerheten blir inte mindre av att det hittills inte kommit tillräckligt klargörande uttalanden om partiledningen verkligen accepterar de aktiva samarbeten mellan M och SD som nu håller på att etableras inom ett antal kommuner. Att Kristersson i det läget dessutom väljer att särskilt markera att han ser migrationspolitiken som något som ska omförhandlas redan nästa år, kan bara uppfattas som en invit till det parti som han i valrörelsen sade sig ta avstånd ifrån.
I sak är naturligt att stora politiska frågor hanteras inom ramen för en parlamentarisk utredning i riksdagen. Men partier som betraktas som extrema eller som säkerhetsrisker brukar traditionellt hållas borta från att få inflytande och insyn. Vänsterpartiet hölls länge borta från utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. Och även om avståndet mellan M, KD och SD vad avser migrationspolitiken kan beskrivas som kort – eller i vissa avseenden rentav obefintligt – har de kommit till samma position från olika utgångspunkter.
Det kan tyckas vara en hårfin distinktion för var gränsen ska dras, men den är samtidigt symboliskt viktig:
Vill Moderaterna bilda regering med Sverigedemokraternas goda minne ska Kristersson säga det öppet. Vill han inte ha detta stöd, bör han skyndsamt avvisa det och agera på ett sådant sätt.
Först i det läget kan det, som han säger, vara ”upp till riksdagen att avgöra saken”.
