Förbud kan bli rätt svar på rasisternas hot
Under torsdagens regeringssammanträde fattade de församlade ministrarna beslutet att utreda behovet av ett förbud mot rasistiska organisationer. Ett första steg som måste följas av fler. Men med tanke på att vi här rör oss på ett fält där det inte utan vidare går att klampa på, är det av vikt att alla beslutsförslag är väl genomarbetade och underbyggda.
Av det 17 sidor långa kommittédirektivet framgår vad regeringen är ute efter: Om drygt två år ska den parlamentariskt sammansatta gruppen presentera en kartläggning av hur rasistiska organisationers rörelsefrihet har begränsats i andra länder, överväga såväl straffansvar för deltagande som förutsättningarna för att ett förbund ska bli verkningsfullt samt lämna förslag på vilka lagar som i så fall krävs.
Ett välkommet om än senkommet besked, inte minst med tanke på att just den organiserade rasismen utgör just ”ett särskilt hot mot samhället som måste tas på största allvar”. Det hotet visade sig i veckan i Visby, där Nordiska Motståndsrörelsen ännu en gång kunde störa, hota och försöka skrämma deltagarna i det stora demokratiska samtalet.
De må vara få till antalet, och det är lätt att därmed ta deras existens som något som mest är att betrakta som en kuriös rest av något som världen och historien sedan länge har fördömt. Och det kan mycket väl hända att just detta leder till att vissa politiker, enskilda krönikörer i media eller andra med stora möjligheter att göra sig hörda finner det för gott att låtsas som det regnar när nazismen åter visar sitt fula anlete, och hellre än att möta hotet vill förpassa allvaret till marginalen.
Men vid det här laget vet vi att det förhållningssättet snarare innebär ett överseende än en nyktert förhållningssätt till ett växande samhällsproblem.
Men visst, att det dröjt har således säkert sina rutiga och randiga skäl; politiker är inte mer än människor, somt tar längre tid än annat att förankra. Och det finns principer som ska vårdas och som ger även de mest motbjudande åsikter skydd under lagarna. Därför är det av största vikt att eventuella inskränkningar av föreningsfriheten konstrueras så att de inte blir liktydiga med tanke- eller åsiktsförbud. Rasismen i alla dess former må vara rent och skärt vansinne, men galenskapen kan nu en gång för alla inte förbjudas. Rasistiska organisationer däremot, finns det ingen anledning att acceptera.
