Mikael Hermansson: Fler borde tilltala oss som EU-medborgare

Är det någonstans i unionen som det är alldeles okontroversiellt med att en mural med orden ”The Future is Europe” täcker stora delar av en husgavel är det här.

Jag menar att orden har allt fog i världen för sig.

Framtiden är Europa och en allt mer integrerad union.

På samma gång är jag fullt medveten om att långt ifrån alla håller med om detta. Men oavsett vilket, ingen kommer undan frågan om hur EU ska utvecklas framöver.

Det ligger i sakens natur att den frågan bara kan få ett ärligt svar om det dels ges utifrån unionens syfte, dels bygger på insikten om att det redan finns en europeisk identitet som inte utan vidare kan tänkas bort ur sammanhanget.

EU har gradvis smält samman. En allt närmare förbindelse ligger i sakens natur och den utvecklingen har i alla led och moment varit demokratiskt förankrad i de nationella parlamenten. Med Maastrichtavtalet 1992 gick det på allvar att tala om att unionen inte bara var en marknad utan också hemvisten för ett europeiskt medborgarskap. Med Lissabonfördraget förstärktes inte minst EU-parlamentets roll som aktiv försvarare av medborgarnas inflytande och rättigheter.

Men om det omvända perspektivet skulle råda, att framtidsvägen enbart går via de enskilda medlemsländerna, att deras makt ska öka på bekostnad av vad som är möjligt att göra gemensamt samt att det saknas fog för att tala om ett medborgarnas Europa, då saknas snart all anledning att gå vidare med och fördjupa det stora freds- och välståndsprojektet. Den utvecklingen räds jag mer än den omvända, att mer makt till ”Bryssel” skulle betyda minskat nationell självstyre och förlust av nationell identitet.

Hur skulle det ens vara möjligt, dels med tanke på att det nationella parlamenten har den suveräna rätten att avgöra alla sådana frågor, dels att det i första hand hand handlar om ett politiskt medborgarskap och inte en kulturell sammansmältning av språk, blod eller jord?

Ta Brexit som exempel. Talet om att ett utträde skulle återge parlamentet i Westminster någon form av makt som underhuset inte frivilligt skulle ha lämnat ifrån sig är inte bara falskt, det riskerar dessutom att förminska parlamentets anseende.

Det var med orden om att framtiden är Europas i färskt minne som jag sedan läste vad Frankrikes president Emmanuel Macron skrev i den debattartikel som i veckan publiceras i alla EU-länder inklusive Storbritannien:

”Medborgare i Europa, när jag nu tar mig friheten att vända mig direkt till er, är det inte bara med anledning av vår gemensamma historia och våra värderingar. Det beror på att läget är akut. EU-valen, som hålls om några veckor, blir avgörande för Europas framtid. Sedan andra världskriget har Europa aldrig behövts så mycket. Ändå har Europa aldrig varit i lika stor fara.”

Den analysen är Macron inte ensam om. Faran består dels i den populism som ifrågasätter de demokratiska institutionernas legitimitet och som spelar på ingrodda föreställningar om att ”folket” ska ta makten från ”eliten”, dels i den nationalism som många regeringar och partier ser som röstvinnande. Macrons reformprogram i artikeln var däremot inte särskilt uppseendeväckande; tanken på en europeisk asylbyrå i någon form ingår exempelvis i det migrationspaket som inte minst den svenska regeringen fortfarande står bakom. Det aningen grandiosa, som talet om en ”konferens för Europa” vid sidan av EU-parlamentet, ska ses i ljuset av hur franska presidenter brukar tänka när de ska vara visionära.

Det som var unikt och välkommet var snarare att den franske presidenten vågade tilltala alla 510 miljoner invånare i medlemsländerna som medborgare i en existerande gemenskap.

Särskilt befriande var det att han således inte begränsade sig till den nationella scenen med sitt budskap. Orden om att det finns goda möjligheter att stärka ett europeiskt medborgarskap genom att försvara det demokratiska fundament som unionen både bygger på och manifesterar genom sin blotta existens väger tungt när lagstiftning, institutioner, ett folkvalt parlament redan finns på plats.

Vad som återstår är en debatt som utgår från dessa premisser.

Finge jag önska skulle tiden fram till EU-valet i slutet av maj handla om just detta, om hur ”Framtiden är Europa” ska förverkligas.