Finlands sak är … inte omöjlig
En av de mer slitna rubrikerna som media brukar använda när något är å färde i vårt östra grannland är ”Finlands sak är svår”. Och även om söndagens val inte direkt gjorde det lättare att bilda regering så lär det knappast bli samma sorts sonderingsrunderegemente som regerade Sverige efter valet i höstas. Breda koalitioner är vardagsmat, partierna är vana vid att tala som folk med varandra. Det finns lång erfarenhet av att vilja och ha förmågan till att komma överens.
Men den här gången ser det finska politiska landskapet ut att leva upp till rubriken. Tre partier – Socialdemokraterna, Sannfinländarna och Samlingspartiet – fick cirka 17 procent av rösterna. Socialdemokraterna fick dock flest mandat och kan därmed hävda rätten att först försöka bilda regering. Men 40 mandat räcker inte långt; det krävs minst 60 mandat ytterligare för majoritet.
Närmast tillhands ligger för S-ledaren Antti Rinne att komma överens med de Gröna, som är valets stora vinnare vad avser tillväxt av väljarsympatier. Det kommer således att krävas samarbete med flera partier inklusive ett av de två jämnstora partierna – vilket efter årets valrörelse inte nödvändigtvis blir så värst enkelt. Svenska Folkpartiet ligger nära tillhands.
Centerpartiet som innehaft statsministerposten under mandatperioden är valets stora förlorare. Vad det innebär för viljan att återkomma i en socialdemokratiskt ledd regering är ganska givet – lite. Men det är som så mycket annat i finsk politik alls ingen omöjlighet.
Det finns en hel del som talar för att det krävs mer den här gången för att få till en funktionsduglig regering. Normalt är blockpolitiken svag men nu har landskapet blivit lite mer ”svenskt”. Den ideologiska laddningen inför de stundande partiöverläggningarna är starkare:
Sannfinländarna har efter splittringen under mandatperioden radikaliserats i högerpopulistisk anda, och bygger det mesta av sin existens på att förena allmänt elitmissnöje med invandringsmotstånd och klimatförnekande; de som främst röstar på partiet är följdriktigt konservativa, manliga arbetare på landsbygden.
Samlingspartiet och Socialdemokraterna gjorde i valspurten varandra till huvudfiender och agerade osedvanligt aggressivt i debatterna. De två hetaste stridsfrågorna var vården och arbetslösheten. Att profilera sig med traditionellt klassiska vänster-högerfrågor kan göra det svårare att komma överens i sakpolitiken eftersom detta lätt kan uppfattas som svek av endera eller båda parter.
I kommentarerna efter det att valresultatet räknats fick RInne frågan om just Sannfinländarna. Rimligen är det vad som sägs i de slutna rummen som räknas. Svaret var det närmaste en stängd och låst dörr som det går att komma inför en finsk regeringsbildning och gick ut på att partierna hade ”olika värderingar” och att gemensam värdegrund är viktig.
Inga överord således, men likafullt övertygande.
Lika övertygande måste nästa regering vara om vilken politik den ska regera på. En bred uppgörelse ska sammanfoga många viljor. En stabil regering kan inte börja med annat än ett starkt sakpolitiskt program där alla samverkande partier kan känna sig nöjda. Det borde gå att komma överens om sänkta skatter på arbete, om att genomföra den omfattande vårdreformen – om än inte med exakt samma innehåll – som låg på bordet under förra mandatperioden. Men också om en övertygande och kraftfull satsning på radikala åtgärder för klimatet. Ta med en handlingsplan för att motverka ”svenskfientlighet” genom att åter stärka tvåspråkigheten. En sådan vore synnerligen välkommen.
Finlands sak är svår, och svårare den här gången. Men den är alls inte omöjlig.
