Finlands och Sveriges sak är vår

När Finlands och Sveriges försvarsministrar gemensamt tar till orda i debattartiklar om försvarssamarbete har de närmast som en regel undvikit alla former av alarmism. Snarare har det underliggande budskapet varit att det i själva samsynen och samarbetet finns en grundläggande trygghet att förvalta – trots resursmässiga tillkortakommanden och bristande operativa förmågor.

Det var på Svenska Dagbladets ledarsida som Peter Hultqvist (S) och Antti Kaikonen (C) i lördags tog till orda i en debattartikel om det allt djupare och mer intima försvarssamarbete som pågår. Det råder inga som helst tvivel om att detta är en gemensam ansträngning som båda länder har allt att vinna på.

Ett fördjupat försvarssamarbete som fortsätter att utvecklas till ett gemensamt försvar är av godo.

Som de båda försvarsministrarna skriver så är ”både Finlands och Sveriges säkerhetspolitik … starkt förknippad med ländernas medlemskap i EU, nära partnerskap med Nato och nordiskt samarbete. Vi är även tydliga förespråkare av samarbete med USA och en stark transatlantisk länk”. Det må vara en halvhjärtat bekännelse eftersom det inte finns några bärande skäl till varför inte Finland och Sverige utifrån just dessa samarbeten, värdegemenskap och lojaliteter borde löpa linan ut och bli fullvärdiga medlemmar av Nato. Men det är bättre än inget i ett läge där omvärldsläget ser allt osäkrare ut.

Den svenska Försvarsberedningens slutsatser var entydiga: Det råder ett slags skymningsläge i vår närhet. I en underlagsrapport till regeringen skrev Försvarsmakten så sent som 2017 så här: ””Väpnad konflikt som konsekvens av över- respektive underskattning, feltolkning, misstag och missförstånd utgör en reell risk. Detta gäller även i vårt närområde”.

I det läget måste det finnas militär förmåga som möter behoven som de ser ut just nu. Det är mänskligt att hoppas, tro eller drömma om att det i någon mer eller mindre avlägsen framtid ska uppstå ett annat läge av sig självt. Men historien visar med eftertryck att ett så idealistiskt och aningslöst förhållningssätt alltid straffar sig. Den debattartikel som Hultqvist och Kaikonen visar på insikten om detta.

Det går att också förstå den nya skärpa som samtidsläget förutsätter genom att iaktta inte minst ordvalet i debattartikel. Det aningen trubbiga ”bortom fredstid” förtydligas utan större åthävor till det som samarbetet ytterst avser att möta och hantera:

Krig – och då vårt gemensamma närområde Östersjöregionen. Det enda trovärdiga hotet mot såväl Sveriges som Finlands nationella integritet och säkerhet återfinns i den regionen. Ett starkt, gemensamt försvar har en ”stabiliserande effekt och höjer tröskeln för militära incidenter i vårt närområde”, som ministrarna formulerar det.

Finlands och Sveriges sak är svår. Det kommer att kräva stora insatser och uppoffringar för att nå det gemensamma målet – bättre förmåga att försvara oberoende och frihet. Det är bara att notera med tacksamhet att det nu finns en ny sorts beslutsamhet och en tydligare uttryckt vilja att inte stå försvarslösa i en tid då som ser allt annat än ljus ut.