Falskt vittnesbörd om kyrkan
På söndag går Svenska kyrkans medlemmar till val. Förtroendevalda ska utses till tre nivåer, kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Den tydliga likheten med hur de allmänna valen går till är slående.
Men den likheten är begriplig. Avståndet mellan stat och kyrka har allt sedan kyrkan blev svensk varit obefintligt. Tiden från skilsmässan från staten år 2000 fram till kyrkovalet 2017 utgör således blott ett mycket kort ögonblick av en lång och gemensam historia.
Det kan naturligtvis störa i friden att bli påmind om att det i Svenska kyrkans identitet ingår att både vara samhällsaktör och utgöra en andlig gemenskap. Men det är helt i sin ordning att hysa den åsikten, att Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna eller Centerpartiet, eller för den delen någon av de andra nomineringsgrupperna som har förbindelser till något parti, inte borde få ställa upp i valet. Det initiativ som ett antal av kyrkans biskopar tagit, och som ett antal motionärer till kyrkomötet föreslagit, om en återgång till indirekta val till kyrkomöte och stiftsfullmäktige är också välkommet. På samma sätt ska även den tas emot som hävdar att kyrkan bör, kan och ska styras på annat sätt än som idag, men också den som förespråkar att status quo ska råda.
Och ja, det finns utrymme för att fortsätta träta om huruvida kyrkan är vänstervriden eller världsfrånvänd, för modern eller helt enkelt inte tillräckligt reaktionär. Allt detta ryms, men vad som oftast går förlorat när debattens vågor går höga är att det skymmer den sannare bilden – att valet trots alla vittnesbörd om motsatsen präglas av mångfald där kyrkan fyller sin verkliga funktion. I årets val deltar 682 unika nomineringsgrupper i 709 kyrkliga valkretsar. Av dessa återfinns 15 i valet till kyrkomötet, 19 till stiftsfullmäktige och 680 till kyrkofullmäktige.
Att enbart fokusera på två eller tre partinära nomineringsgrupper leder därför i många avseenden vilse. Kyrkan är större och omfattar långt fler viljor och åsikter än de som ryms inom Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet.
Det faktum att kyrkans helg- och vardagsverksamhet leds utifrån en dubbel ansvarslinje, där de som väljs samverkar med dem som är vigda till tjänst, påverkar naturligtvis också dess självbild. Men oavsett i vilket linje de som är verksamma i kyrkan befinner sig, utgör de en sammanslutning av människor som tillsammans är bärare av ett gudomligt uppdrag. Ett uppdrag som fortgår oavsett hur många eller hur få medlemmar den har, eller, för den delen, oberoende av hur de som låter sig sättas upp på nomineringslistorna har grupperat sig.
Inte heller spelar det någon roll i det större sammanhanget att Sverige återkommande brukar beskrivas som det mest sekulariserade landet i världen. Kyrkan finns likafullt, och utför sitt uppdrag där gudstjänst firas, evangelium förkunnas, sakramenten förvaltas och förmedlas, de diakonala omsorgerna utförs och mission bedrivs.
Dessvärre brukar debatten inför kyrkovalet regelmässigt missa detta det mest grundläggande. Det tonas gärna ner eller bortses helt ifrån, inte minst på grund av att medias enerverande behov av ”tydliga skiljelinjer” och politiskt underhållningsvåld fördunklar de faktiska omständigheterna. Torsdagens Opinion Live i SVT blev ett skrämmande exempel på hur man förvandlar det som kunde ha blivit en bra debatt till något mycket pinsamt för alla inblandade.
Men även kyrkopolitikerna måste besinna sitt ansvar för hur Svenska kyrkans val av en demokratisk ansvars- och beslutsorganisation beskrivs. Att beteckna det hela som ett val mellan antingen ”Jesus eller Jonas Sjöstedt” eller, för den delen, att stryka det kristna innehållet för att enbart betona kyrkans betydelse som bärare av ett svenskt kulturarv, är att förenkla i så hög grad att det snarare är att betrakta som att bära falskt vittnesbörd.
