Ett svenskt val, inte ett EU-val
Klockan 23 på söndagskvällen bröt jublet ut på alla valvakor när det preliminära valresultatet presenterades. Alla partier verkade vara glada utom Feministiskt initiativ, vilket är begripligt. Inget annat svensk parti har någonsin fallit så hårt i ett allmänt val.
Men det finns även annat att sörja: Valresultatet speglar nämligen främst det inrikespolitiska läget, inte vad som är viktigt i EU. Endast i begränsad utsträckning går det att se resultatet som en konsekvens av partiernas Europapolitik och hur denna har debatteras. Det är ett svaghetstecken och ett problem att så lite tid ägnas åt de frågor som verkligen ligger inom EU-parlamentets kompetens.
Årets valrörelse har istället varit ett bra exempel på det överordnat viktigaste för partierna – att hitta nya positioner i en partirymd som håller på att förändras.
Socialdemokraterna gör sitt sämsta val någonsin men blir ändå största parti. Miljöpartiet gjorde mot förmodan ett riktigt bra val. Att Centerpartiet gick starkt framåt och får två mandat kan mycket väl förklaras med att partiet tagit kampen mot de ”jäkla högerpopulisterna”, som partisekreteraren Michael Arthursson uttryckte det. Den rollen klev partiet in i redan under riksdagsvalet förra året, men tog den till nya höjder under den stormiga regeringsbildningsstriden i vintras. Klyftan till Moderaterna och Kristdemokraterna har knappast blivit mindre under EU-valrörelsen.
Föga förvånande blev SD:s uppgång visserligen betydande, men M:s rejäla uppgång i förhållande till förra EU-valet kan säkert ha haft en bromsande effekt. Att KD når sitt mål om två mandat men samtidigt hamnar långt bakom de nivåer partiet har nått i opinionsmätningarna kan delvis förklaras med såväl en akut ”Skyttedal-effekt” som en ”Adaktusson-effekt”.
Att Liberalerna när det återstod att räkna 600 valdistrikt klarade av rädda ett mandat får förklaras med att det trots allt finns en EU-positiv kärna som ser det som angeläget att åtminstone en ledamot entydigt klarar av att säga ”ja” på fler språk än svenska. Men i skrivande stund råder det fortfarande största möjliga osäkerhet om partiets öde. Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oskarssons beskrev efter det att vallokalsundersökningen det som så, att vad som då väntade var ”två timmar av terror”. Ovissheten fortsatte att gissla partiet längre än så. Och om efterträdaren Karin Karlsbro kommer in, har hon och partiet en brant uppförsbacke framför sig.
”Terror” kan dock användas som omskrivning för en hel del av det som förekommit under en i många avseenden annorlunda EU-valrörelse. Mot slutet blev den rentav en ganska så motbjudande historia. Fredagskvällens partiledardebatt blev inte direkt en övning i tydlighet, relevans och lyhördhet. Det som erbjöds var snarare en form av politiskt underhållningsvåld som väljarna mycket väl kunde ha klarat sig utan. Inte minst med tanke på att det som nu väntar för alla inblandade är att verka i en miljö där det inte går att dra upp absoluta gränser åt något håll. Alla har möjlighet att påverka politiken.
De valfrågor som stått i centrum för de svenska kampanjerna återfinns visserligen på EU-parlamentets agenda under den kommande mandatperioden, men på ett helt annat sätt. Klimatfrågan dominerar och i Europa märks en tydligt grön ”Greta”-effekt. I Sverige däremot, har klimatdebatten i valet kommit att handla om kärnkraft – som parlamentet inte har det minsta att säga till om.
Förr eller senare måste partierna våga låta parlamentsvalet handla om EU.
