Ett samhälle att längta bort ifrån

Borås Artikeln publicerades
Foto: Anders Robertsson

Isabelle Ståhl och Agnes Lidbeck var i Borås i måndags, nominerade till Borås Tidnings Debutantpris. Deras romaner är viktiga att läsa, de är oroväckande tecken i tiden, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.

Den samtida skönlitteraturen ska förstås läsas för sin egen skull. Men den säger också alltid något om den tid och det samhälle den är skriven i.

Två av de författare som var nominerade till Borås Tidnings Debutantpris i år, Agnes Lidbeck och Isabelle Ståhl, är extra intressanta ur det perspektivet.

De har skrivit två av fjolårets absolut bästa svenska romaner. Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” (Natur & Kultur) och Agnes Lidbecks ”Finna sig” (Norstedts) är romaner med säker stilkänsla där komplexa kvinnliga huvudpersoner under hårt tryck av förväntningar, traditionella och moderna, försöker hitta ett fungerande liv.

I måndags var de båda i Borås när årets debutantpris delades ut. Agnes Lidbeck fick priset, men som juryns ordförande, BT:s kulturchef Lena Kvist, påpekade: Årets ”startfält” var det starkaste någonsin, vem som helst av de fem nominerade hade varit en värdig vinnare.

Isabelle Ståhl, nominerad till Borås Tidnings Debutantpris för romanen ”Just nu är jag här”.
Foto: Anders Robertsson
Isabelle Ståhl, nominerad till Borås Tidnings Debutantpris för romanen ”Just nu är jag här”.
Agnes Lidbeck, nominerad till Borås Tidnings Debutantpris för romanen ”Finna sig”.
Foto: Anders Robertsson
Agnes Lidbeck, nominerad till Borås Tidnings Debutantpris för romanen ”Finna sig”.

I scensamtalet i måndags, precis som i tidigare intervjuer, värjde sig Agnes Lidbeck mot en ”feministisk tolkning” av hennes roman. Ändå måste jag säga att det är svårt att inte läsa in ett genusperspektiv i berättelsen om Anna. Den är ju, för att låna debutantjuryns ord, ”…en knivskarp roman om konsekvenserna för hon som finner sig i den kvinnliga treenigheten: moder, älskarinna och sköterska.”

Isabelle Ståhls vilsna huvudperson Elise är också fast i den roll som det moderna digitala samhället vill ge henne. Den roll som kräver ständig närvaro och ständig lycka.

Det finns fler intressanta likheter mellan de båda romanerna.

Både Anna och Elise lever i småtrista relationer med småtrista män, män som bara vill att allt ska vara normalt och tryggt.

Både Anna och Elise inleder relationer med äldre kulturmän (Lena Anderssons Hugo Rask var sannerligen en start för en typ av romanfigur som nästan börjar få en commedia dell’arte-karaktär i modern svensk romankonst). De nya relationerna är förtryckande med sadomasochistiska inslag.

I intervjun som BT:s Inger Melin gjorde med Isabelle Ståhl inför debutantprisgalan kommenterar hon detta: ”I hennes (Elises) ljumma, avtrubbade tillvaro blir våldet något som skär igenom. Hon ser en auktoritet i honom, längtar kanske efter ett ramverk.”

Att vår samtid har skapat så låsta roller som beskrivs i de här båda romanerna är ett oroväckande tecken. Därför är det viktiga romaner att läsa! I en tid då #metoo-rörelsen har visat hur starkt det patriarkala förtrycket fortfarande är, ett förtryck som går hand i hand med politiska krafter som strävar bakåt och gör folkhemsnostalgin till något skrämmande, kan skönlitteraturen gestalta de krafternas konsekvenser på ett sätt som tusen välformulerade debattartiklar (eller ledarkrönikor…) aldrig kan.

Isabelle Ståhl och Agnes Lidbeck låter sina romanfigurer Elise och Anna möta dessa mörka krafter med olika strategier – där skiljer sig romanerna åt. Elise går helt in i de samtida digitala relationsmönster som ständigt snurrar omkring oss, Anna underkastar sig på det sätt som kvinnor har gjort i alla tider. Men båda längtar intensivt efter något annat, ett bättre och friare liv.

Så ytterst är det kanske den frågan – och den är i högsta grad politisk – som dessa två romaner ställer: Varför har vi skapat ett samhälle som så många längtar bort ifrån?