Ett nej som inget vet hur det ska hanteras

”Alla parlaments moder” avfärdade sin dotter med eftertryck. Med 432 röster mot 202 sa underhuset nej till det Brexitavtal som förhandlats fram med EU. Premiärminister Theresa May såg blek ut, men samlade sig och fick ordet så fort som talmannen John Bercow formligen vrålat ut resultatet.

Med vad som bara kan beskrivas som en enastående tondövhet för stämningen i parlamentet sa May att det nu fanns gott om tid för att hon skulle kunna söka samarbete med de övriga partierna om vad som ska ersätta Brexitavtalet. Detta var Mays plan B, som parlamentet har begärt att hon ska ta fram. Sällan har en premiärminister mötts av så många sneda leenden och ihållande hånskratt.

I nuvarande läge finns det inget som talar för att hon kommer att lyckas med något som liknar att få parlamentet att byta uppfattning. Inte heller är utsikterna särskilt ljusa för att May med hänvisning till det svidande nederlagets storlek vända sig till Bryssel och be om ett annat. Handlingsutrymmet är således synnerligen begränsat.

”Ett katastrofalt utslag för en katastrofal regering” sa Labourledaren Jeremy Corbyn, och följde upp sitt vredesutbrott med att begära att en misstroendeomröstning ska hållas under onsdagen med orden ”hon har inte detta hus förtroende och hon har förlorats folkets”.

Med tanke på att en fjärdedel av Mays egna parlamentsledamöter röstade emot henne kan hon knappast vara helt trygg inför misstroendeomröstningen. Men det är en helt annan sak att utsätta en konservativ regering för risken att förlora makten än att avvisa ett utträdesavtal, och detta är såväl ledamöterna som premiärministern medvetna om. Däremot kan May mycket väl välja att rikta udden mot sina egna och testa vad de tål när det gäller att säga något annat än nej. Om hon överlever förtroendeomröstningen är det fullt möjligt att hon lägger fram ett förslag om att underhuset ska ta ställning till ett utträde utan avtal eller en ny folkomröstning. I det läget är det långt ifrån givet att regeringen kommer att förlora någon av de omröstningarna.

En annan möjlighet som står till Mays förfogande är att låta underhuset ta ställning till de övriga modeller för en framtida relation till EU som redan finns i omvärlden. Här är avtalet mellan EU och Norge det som leder till den närmaste relationen, men det är knappast vad det konservativa partiets mest ingrodda Eurofober vill ha.

Det finns en vidare aspekt av de senaste två årens hantering av folkomröstningsresultatet och förhandlingarna med EU, och slutligen tisdagskvällens omröstning i underhuset, som borde skrämma minst lika mycket som den stora osäkerhet som väntar: Vad kommer denna hantering att innebära för det framtida folkliga förtroendet för parlamentets förmåga att faktiskt ta ansvar för landets bästa?

Svaret dröjer, av förklarliga skäl. Det enda som är säkert är att de planer som tagits fram för att motverka kaos nu kommer att sättas i verket. Storbritannien kan bara anta att det värsta faktiskt kan hända.