Cecilia Blomberg: Cecilia Blomberg: Ett grekiskt drama med extra allt

Snille och smak har ersatts av intriger och maktspel. Pengar, sexskandaler, högmod och hämnd – ja de flesta ingredienser som ingår i ett bra drama återfinns i det spektakel som Svenska Akademien bjuder omvärlden på.

Den tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl anklagade tidigare i veckan Sara Danius för att vara ”den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift.” Kjell Espmark, avhoppad ledamot, replikerade med orden: ”Det är det falskaste och skändligaste jag har läst i hela mitt liv.” ... ”Det finns ingen heder kvar i kroppen på den mannen.”

Situationen kan tyckas hopplös, då de flerhundraåriga stadgarna inte tillåter ledamöter att lämna sina stolar annat än genom att döden skiljer dem åt. Hur tar man sig upp ur skyttegravar som grävts så avgrundsdjupa att ingen fred till synes under överskådlig tid kan komma i sikte? Hur ska nya ledamöter kunna väljas in så att Akademin kan fortleva?

Plats på scen för Kung Carl XVI Gustaf, som likt en deus ex machina i eget högt majestät deklarerat: ”Det är min bestämda uppfattning att Monarken disponerar över de stadgar för Svenska Akademien som min företrädare Gustav III fastställde. Jag kommer, i ljuset av utvecklingen, att överväga behovet av kompletteringar av stadgarna, bland annat vad avser rätten till utträde.” Kungen är därmed beredd att ändra på sin företrädares Gustav III stadgar och på så sätt lösa den gordiska knuten.

Men har han rätten på sin sida? Härom tvista de lärde. Claes Sandgren, professor emeritus i civilrätt, anser att Kungen har den rätten. ”Det är logiskt att kungen tar sig den befogenheten. Normalt kan ett dokument ändras på samma sätt som det kom till. Och det kom ju till genom att Gustav III instiftade stiftelsen och Akademien, och det var Gustav III som skrev stadgarna.”

Men Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, är av en annan åsikt. ”Mig tycks det sammantaget väldigt besynnerligt att kungen skulle ha en självständig makt över en association som är fristående från kungahuset.”

Om Svenska Akademien hade varit en statlig institution hade Kungen saknat makt att agera, eftersom dessa befogenheter och allt politiskt inflytande övertogs av regering och riksdag när den nuvarande grundlagen infördes efter Torekovkompromissen på 1970-talet. Sedan dess har Kungen saknat befogenhet att uttala sig om politiska eller samhälleliga fenomen. Men den Svenska Akademien är mycket speciell till sin natur. Den utgör varken en myndighet eller en privat korporation, utan vad i juridiska termer kallas för sui generis, en entitet som är unik till sin karaktär och som existerar självständigt från andra kategorier.

På grund av Svenska Akademiens självständiga ställning saknar regeringskansliet rättslig möjlighet att ingripa. Men konstitutionellt sett finns inte några hinder mot ett kungligt ingripande för att reda ut den situation som uppstått. Om någon utomstående part har befogenhet att ingripa, är det just Kungen.

Att Kung Carl XVI Gustaf 232 år efter Akademiens instiftande väljer att nyttja denna rätt är inte konstigt, då denna står under kungligt beskydd och det står i Kungens intresse att vårda det kungliga varumärket och monarkins kontinuitet. De grälsjuka akademiledamöterna och den sargade Svenska Akademien ser därmed ut att tvingas böja sig för en ännu äldre och än mer ärevördig institution. Det är en historisk men välkommen sensation.

Att åtminstone Sveriges statschef förmår bevara både värdighet och kontinuitet ingjuter hoppfullhet. Att han har befogenhet att rädda den Svenska Akademien i sin nuvarande form innebär att den kan förbli politiskt obunden även i framtiden, utan att förlora den särart som gör den så värdefull. Det är helt i enlighet med vad dess höge grundare ursprungligen önskade.