En regering för en ny tid
En regeringsförklaring som utgår från ett blocköverskridande samarbete måste i första hand bli en bekräftelse av vad de som ingår i den är överens om. I det avseendet var den som statsminister Stefan Löfven lämnade under måndagen i riksdagen historisk.
Nog för att socialdemokratiska partiledare har träffat blocköverskridande överenskommelser förr, och kohandlat sig fram till makt och handlingsutrymme. Den svenska demokratins historia rymmer flera tillfällen då Centerpartiet och dess föregångare har ingått i en socialdemokratisk regering. Men detta är den första regeringsförklaring frånen socialdemokratisk statsministers sida där den politiska profilen så entydigt visar på avsikten att under det som återstår av mandatperioden förverkliga så mycket av liberal och miljömedveten politik.
Och det är välkommet.
I nuvarande politiska klimat har ett brett mittensamarbete bättre förutsättningar för att få något gjort på samhällsområden där det råder ideologiska låsningar. Detta gäller bland annat bostadspolitiken, arbetsrätten, kriminalpolitiken och migrationspolitiken.
De populistiska ytterkantsalternativen har det mycket lättare – oavsett om det handlar om att ”beskatta rikingarna” eller ”slänga ut blattarna”. En mittenregering, däremot, måste vädja till förnuftet, ansvarskänslan och den måttfulla förändringsviljan.
Känslor är viktiga i politiken. Det får gärna glimra till när en ny regering tillträder Det senaste exemplet på detta var när Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister 2006. Låt vara att den regeringsförklaringen var ovanligt långt, men den var likafullt omgärdad av stora förväntningar. Det fanns en Alliansregering på plats som omedelbart kunde förändra Sverige till det bättre genom att förverkliga sitt politiska program. Mycket av det som hann ske på två år, innan finanskris och konjunkturkrasch ritade om förutsättningarna, har blivit bestående. Arbetslinjens återkomst innebar att konservativa dygder som flit, slit och eget ansvar ånyo blev ideal som bättre motsvarade ”den svenska linjen” än bidragsberoende och låt-gå-mentalitet. Förutsättningarna var att hade idéer och egen majoritet, det senare något som 2018 års upplaga inte fick av väljarna.
Något av denna nystartskänsla återfinns faktiskt i dagens regeringsförklaring – trots att den största överraskningen ändå är det mandat på vilket den kan agera. Men bakom de enskilda formuleringarna glimrar det ändå till här och var:
Att Sverige ska bli ”världens första fossilfria välfärdsnation” är en nödvändig och tvingande inställning. Ty som Miljöpartiets språkrör och tillika regeringens miljöminister och vice statsminister Isabella Lövin konstaterade: ”med klimatet kan man inte förhandla; det måste till konkret förändring nu”.
Tids nog blir det läge för att mer i detalj kommentera persongalleriet i Löfvens regering. Redan nu går det att konstatera att det egentligen inte finns något namn som är särskilt uppseendeväckande. Att Anders Ygeman, som lämnade Löfvens förra regering efter skandalen på Transportstyrelsen skulle finnas med var väntat. Nu får han husera på det nya infrastrukturdepartementet med Thomas Eneroth som chef. Löfven nämnde särskilt byggandet av stambanor för höghastighetståg som en viktig angelägenhet, vilket inte minst torde glädja i stadshuset i Borås.
Men vad detta omnämnande innebär mer konkret förblir än så länge höljt i dunkel. I nuvarande planering är ”supertåget” så avlägset att det egentligen inte går att tala om det med någon större precision.
