En farlig lek med förtroendet
Att lägga fram ett lagförslag som man vet inte kommer att gå igenom riksdagen, det är inte att ta regeringsansvaret på allvar. Snarare bidrar en sådan hantering till att minska förtroendet för de instanser som svenska folket har överlåtit makt till.
Detta vet regeringschefen givetvis med sig. Föga förvånande var inte heller statsminister Stefan Löfven (S) närvarande när regeringens och Vänsterpartiets överenskommelse om vad som i praktiken är ett vinstförbud presenterades under fredagen. Det är svagt av honom att inte personligen vilja stå för vad han nu har håller på att ställa till med.
Att däremot Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var där och strödde överord och plattityder omkring sig, det förvånar föga. Ännu en gång har han kunnat visa att regeringen dansar efter hans pipa.
I sak syftar den lagrådsremiss som presenterades igår till att omöjliggöra för framgångsrika skolhuvudmän och producenter av högkvalitativ äldreomsorg att fortsätta att göra ett bättre välfärdsjobb än vad som är möjligt om detta utfördes inom ett statligt eller kommunalt monopol.
Fast det är ju inte så som välfärdsföretagens insatser brukar beskrivas. Snarare radas överdrifter, amsagor och av och till även rena lögner när det gäller att förminska vad välfärdsföretagen gör och vilka motiv de har. Verkligheten talar dock ett helt annat språk.
Även om civilminister Ardalan Shekarabi (S) väljer sina ord kan han ändå inte undgå att bli ertappad. När han formulerar sig som så, att regeringen reagerar på en ”folklig ilska mot läckage av svensk välfärd” talar han inte bara mot bättre vetande i sak. Indirekt bekräftar han också att mediekampanjer mot välfärdsföretag – som Dagens Nyheters alldeles egen ”Caremaskandal” – har fått den effekt som vänstern önskat sig alldeles oavsett om beskyllningarna stämde eller ej.
Retorik och praktik går hand i hand. När den så kallade Reepaluutredningen presenterades talade Shekarabi om välfärdsföretagen som kriminella och sa därmed att detta med vinst ”det är en stöld från folket som måste stoppas”. Då som nu avslöjar sig ministern och regeringen: De föredrar att rasera något som fungerar för att de inte vill eller klarar av att komma tillrätta med det verkliga välfärdsproblemet, nämligen det stora skatteläckage som ständigt pågår i den offentligt drivna välfärden.
Flera bedömare har konstaterat, att den modell som Vänsterpartiet och regeringen är överens om inte syftar till att begränsa vinster utan snarare ska betraktas som ett vinstförbud. Enligt lagrådsremissen ska företag som vill verka inom skola och omsorg först ha ett tillstånd. För att få det krävs att de accepterar ”en vinstbegränsning på 7 procent av operativt kapital”. Dessutom krävs en bokföring som gör att det går att skilja vad som är privata och vad som är offentliga medel, och vad de senare används till.
De flesta välfärdsföretag är tjänste- och personalintensiva. De äger sällan sina lokaler eller gör stora investeringar i dyra maskiner. De verkliga tillgångarna är kunnig och engagerad personal, bra arbetsmetodik samt många och nöjda kunder. Revisionsföretaget PWC har räknat på hur dessa företag drabbas: Tre av fyra företag skulle knappt kunna göra någon vinst alls medan ett av fyra företag som har ett ”negativt bokfört operativt kapital” skulle drabbas av ett totalt vinstförbud.
Regeringen motiverar sitt påhopp med att välfärdsföretagen som helhet skulle göra ”övervinster” på drygt 4,7 miljarder kronor. Samtidigt beräknas skatteläckage och bristande effektivitet i offentlig sektor kosta skattebetalarna närmare 60 miljarder årligen.
Om detta sades inte ett ljud under gårdagens presskonferens.
