Efter valet väntar ett svårare val
Under sommaren har ledarsidans krönikör, statsvetaren Andreas Johansson Heinö, analyserat och problematiserat de åtta riksdagspartiernas förutsättningar inför höstens val. Ett val som på förhand ser ut att ge helt nya förutsättningar för möjligheten att bilda en handlingskraftig regering som kan genomföra de politiska program som de inblandade partierna sålt in till väljarna.
Är det just därför som valrörelsen hittills varit så blodfattig, för att alla inblandade vet att den verkliga kampen om makten infinner sig först när valet är över?
Lite talar för att dagens opinionsläge ska ändra sig så värst mycket under de sista veckorna. Varken sommarens katastroftorka eller de senaste bilbränderna kommer att hinna rita om det landskap som tagit form under mandatperioden.
Ytterkantspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har bäst förutsättningar för att med överbudspolitik eller extremretorik försöka kapa åt sig andelar på de övriga partiernas bekostnad. De mindre partierna kan i bästa fall stabilisera sina positioner medan de två större, statsbärande, vackert får finna sig i att se sitt svängrum begränsas. Centerpartiet är det av allianspartierna som gått bäst i opinionen. Under Annie Lööfs ledning rör sig partiet i riktning mot fornstora da’r.
Statsminister Stefan Löfvens sätt att reagera på veckans utbrott av förortshuliganism och förstörelselusta vittnar om att socialdemokratin helt tappat sin förmåga att förändra samhället genom sociala reformer. Hans svar på de asocialas framfart bestod endast i en förundrad svordom, vilket knappast är vad som kan förväntas av den som leder det parti som i allt väsentligt kan sägas ha haft det avgörande inflytandet sedan demokratins genombrott.
Det säger också något bestämt om de förändrade omständigheterma i det politiska landskapet, vilket Johansson Heinö noterat, att moderatledaren Ulf Kristersson mindre än tio veckor före valdagen väljer att på landets främsta åsiktsarena, Dagens Nyheters debattsida, ”hamra in budskapet att Moderaterna och Socialdemokraterna egentligen tycker lika i väljarnas viktigaste fråga” – invandringen.
Den samstämmighet som infann sig när flyktingarna vandrade norrut genom Europa hösten 2015, och det sätt som Sverige valde att begränsa asylrätten på när läget vid gränsen blev akut, visar hur nära de två partier som länge betraktat varandra som huvudmotståndare egentligen står varandra. De ideologiska skillnader som ofta brukar poängteras och göras sak av i valrörelser, sattes snabbt på undantag.
Det kan naturligtvis upplevas djupt provocerande att som Johansson Heinö har gjort – redan innan en enda röst har hunnit läggas – låta kora Sverigedemokraterna till valets vinnare. Men samtidigt är det ett faktum som ingen kan förneka. Inte ens den mest inbitne motståndare till det parti som i sin ”nedärvda essens” har gener och blodkroppar från svensk nazism och rasistiska organisationer som Bevara Sverige Svenskt kan blunda för att rekordmånga väljare har deklarerat att de avser att rösta på SD.
Inte heller spelar det någon större roll om det är en överspänd nationalism eller latent rädsla för omvärlden som ligger bakom partiets framgångar i åtta val i rad. Eller om det är så att en växande andel av väljarkåren är främlingsfientligt lagd och därför väljer det parti som bäst svarar mot deras förväntningar. Oavsett vilket har SD:s tillväxt förändrat det politiska landskapet.
Så ligger landet. Det är inte bara sommartorkan som gör att det ser bränt och kört ut.
Inför den regeringsbildning som väntar går det inte att blunda för den utmaning som SD utgör. På ett eller annat sätt måste det till samarbete över blockgränsen mellan det röda och det blå laget. Eller så får partierna vackert svälja sin stolthet och sina stora ord om att inte i något avseende samarbeta med det ack så motbjudande partiet.
Alliansens partier har på olika sätt och i olika sammanhang lovat att inte förhandla med eller göra sig beroende av SD. Samtidigt går det inte att låtsas som om SD inte existerar. Inte heller de rödgröna kan göra det, och har inte gjort det under mandatperioden. Samarbete eller sammanträffande? Oavsett vilket har Löfven, Lövin och Fridolin ofta varit helt beroende av SD för att få igenom sin politik i riksdagen.
Det bästa för Sverige är en Alliansregering som regerar i majoritet. Och i den bästa av världar så gör Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna en valrörelsespurt som får en Usain Bolt i sina glansdagar att framstå som en osedvanligt trött snigel.
Men, handen på hjärtat, hur troligt är det?
Ytterligare fyra år av rödgrön röra och ständigt nya vänsterpopulistiska krav från firma Sjöstedt, Andersson och Legnemark måste undvikas.
Hur länge dröjer det innan åtminstone S och MP kommer fram till den slutsats som BT:s ledarsida drog redan på valnatten 2014 och gjorde fet rubrik av, att det enda rimliga är att alla berörda parter noga överväger hur de ska förhålla sig till det som kan komma att bli nödvändigt, nämligen ”Hellre koaltion än kaos”?
