Mikael Hermansson: Det hänger redan på håret för Lind
Knappast hade talmannen slagit klubban i bordet förrän kommentarerna om Miljöpartiets partisekreterare Amanda Lind, som nu tillträder kulturministerjobbet i en smärre storm av ifrågasättande och misstro. Omdömena om hennes olämplighet duggade tätt under tisdagen.
DN:s kulturchef Björn Wiman såg Lind som ”både en skräll och en besvikelse”. Hittills har dock ingen gjort som Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg gjorde med Linds förträdare, Alice Bah Kunhke och kallat Lind för ”ett skämt”. Jan Scherman, gammal TV-vd och en gång reporter på SVT, tyckte att det hela var ”sorgligt, bedrövligt och ansvarslöst att man återigen leker med kulturministerposten”.
Det minst lika intressanta med kommentarerna är att de följer ett mönster. Har någon ny kulturminister inte blivit ifrågasatt sedan Bengt Göranssons dagar?
Om hon nu inte kan beslås med att inte har betalat tv-licens och bara har rökt på lite grann, vilket hon tydligt har medgivit, torde det nog ändå vara anständigt att ge henne en chans att först visa vad hon går för innan det är dags att döma ut henne.
Men det är inte detsamma som att Amanda Lind ska har frikort på förhand för allt hon sagt och gjort. Kritiken mot henne för att hon tog ställning för och gick i god för förre bostadsministern Mehmet Kaplan 2016 när har tvingades lämna regeringen efter att ha haft kontakter med en ”islamistisk ultranationalistisk fascistorganisation” var och är berättigad.
Vad Lind sa i sin kommentar? Att hon för sin del kände ”Mehmet som en klok person. En antirasist, en demokrat med bra gröna värderingar. Sedan har det skett saker under den här resan. Uttalanden som inte varit bra och misstag”.
Både ock, således. Med övervikt för det omdömeslösa. Men när hon så sent som i söndags räknade Kaplan i vad hon kallade för ”pionjärer, hjältar, som har kämpat varje dag för att förverkliga Miljöpartiets politik för miljö och klimat, demokrati, jämställdhet och rättvisa” så framträder ett mönster: Saker som har ”skett” och ”uttalanden som inte varit bra och misstag” tycks hon vilja bortse ifrån när det handlar om att framställa partiets insats i regeringen i positiv dager. Partinyttan skulle således kunna sägas göra det egna omdömet om intet.
Så ja, det finns skäl att förhålla sig kritisk till såväl statsministerns val som den nya kulturministerns omdöme. Och i det läget återstår att se hur hon hanterar denna kritik och – viktigare – hur hon väljer att agera härnäst. Om inte Amanda Lind hela tiden ska behöva leva som om hennes kulturministertid hänger på håret, får hon nog vackert se till att bestämma sig: Är det landets bästa eller partiets som utgör centrum för henne hädanefter?
