Det är inte vi i Sverige som borde ha klimatångest

Ledare ,
Klimatdemonstration i Stockholm inför klimattoppmötet i Paris.
Foto: Christine Olsson/TT
Klimatdemonstration i Stockholm inför klimattoppmötet i Paris.

Den svenska om klimatdebatten präglas inte bara av ökad medvetenhet utan dessvärre också av en självupptagenhet som stjälper snarare än hjälper i kampen för en mer hållbar värld.

Klimatångest är kanske årets nyord. Den oro som följde i spåren av sommarens extrema värmebölja togs sig dock en hel del överdrivna uttryck, inte minst bland redan övertygade miljövänner. Dessvärre tycks dock deras engagemang inte ha räckt till för de jordbrukare som verkligen fick känna av klimatförändringarnas konsekvenser. Många miljökämpar kunde inte ens underlätta för dessa hårt drabbade genom att köpa svenskt klimatsmart kött.

Debatten om klimatångest har nu klonat sig och skapar ytterligare ångestsymtom. Det senaste i raden gör allt fler rädda för att flyga. Allt går inte att ta tåget till. Världen är större och innehåller mer hav än den är möjligt att överbrygga utan att flyga. I tider av kategoriskt tänkande får många gånger därför det ogenomtänkta luft under vingarna.

Det missbrukade begreppet ångest är en dimridå, och i politiska sammanhang har den i dag blivit mer ett uttryck för att statuera ett djupt och emotionellt samhällsengagemang än en beskrivning av det psykiska tillståndet som ordet står för. De som drabbas av klimatångest är dock sällan de som i verklig mening drabbas. Inte frågar någon de miljontals människor som för knappt tre år sen svalt i Malawi i klimatkrisens spår om de hade ångest. Inte heller får de som tvingas bära mask för mun och näsa på Asiens förorenade gator fråga hur de mår.

Vilka är det egentligen som borde ha ångest? Verklig ångest?

Kampanj Flygfritt 2019 har som mål att få 100 000 svenskar att inte flyga under nästkommande år. Men i Asien ökar flygandet med 300 000 passagerare om dagen. Som Johan Norberg förtjänstfullt påpekade i en kolumn i Aftonbladet (20/11) – de 7000 personer som hittills skrivit under kampanjen, tas ut av ökningen av asiatiska flygpassagerare den närmaste halvtimmen.

Risken är överhängande att klimatet hanteras som ett jippo, där det som görs mest kan liknas vid symbolhandlingar. I takt med att klimatmedvetandet ökar, vilket är nödvändigt, riskerar jippo-iseringen att smitta av sig på politiken och därmed hämma verklig förändring.

För det är inte de som avstår från att åka på weekend-semester under ett år som på sikt kommer göra flyget förnybart. Det är alla de företag och forskare som sliter med att fylla flygplanens maskiner med förnybart bränsle. Inte heller är det Sveriges invånare, som lever i ett av världens miljövänligaste länder som borde ha ångest. De är alla de barn som föds i ett förorenat Asien och i ett Afrika där den bristande tillgången till mat orsakar förödande svält.

Att avstå från att äta kött, åka bil eller flyga är vars och ens ensak. Men de individuella, svenska valen har sin begränsade effekt i det större sammanhanget. Sveriges befolkning utgör 0,13 procent av världens befolkning.

För att på allvar tackla klimathotet krävs mer av kollektiva ansträngningar, och mindre individuell posering.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.