Det är inte låntagarna som är skyldiga
Regeringens ja till Finansinspektionens förslag om ett förstärkt amorteringskrav har föregåtts av ett ekonomiskt psykodrama. Dagligen har vi matats med budskapet om Den Stora Skulden och om bostadsbubblan som snart brister.
Den läxan har vi ju fått lära oss innantill, att den som är satt i skuld är inte fri. Och det är klart att det låter mycket, detta att den svenska bostadsskulden är upp i drygt 3000 miljarder kronor. Det är 77 procent av hushållens samlade skulder. Samtidigt är det bara 40 procent av värdet på alla fastigheter. Räknar man på samma aggregerade sätt även innan andra tillgångar så är det alldeles uppenbart att svenska folkets balansräkning ser riktigt stark ut.
Många siffror blir det. Men egentligen är det bara två som allt kretsar kring – 08.
Det är till övervägande del i Stockholm som den svenska bostadsskulden blir ett problem. Generellt sett är svenska hushålls skuldsättning visserligen hög i jämförelse med omvärldens, men det är på samma gång en överdrift. 56 procent av hushållen är skuldfria. 21 procent av hushållen har bolån som överstiger 1 miljon kronor. Den grupp som har riktigt höga skulder har också riktigt höga inkomster. Och de som platsar i den ligan finns – främst i Stockholm!
Inte enbart, givetvis. Det finns faktiskt svenska medborgare i övriga landet som har både bra inkomster och höga skulder. De är dock väsentligen färre. Inte heller är det så att skuldernas andel av inkomsten bara är ett problem i Stockholm och storstadsregionerna, där bostadspriserna stigit kraftigast. Medelinkomsten i exempelvis Sjuhäradskommunerna är väsentligen lägre, vilket innebär att även lägre bostadspriser kan ge hög skuldsättning och lite över till annat.
Men att tala om en bostadsbubbla i Svenljunga, Skene eller Strängsered är löjeväckande.
Det är ju inte så att det till vardags saknas anledning att kritisera den rödgröna regeringens beslut i allmänhet. När det gäller amorteringskravet bidrar de dock själva till att den går utanför det sakpolitiska. För åtminstone Socialdemokraternas del hamnar det beslutet i omedelbar konflikt med den egna självbilden.
John Hassler är professor i nationalekonomi och före detta ordförande för regeringens Finanspolitiska råd. Han menar att amorteringskravet är fördelningspolitiskt tveksamt: ”Det drabbar förmodligen ganska få men det drabbar folk som kan ha stora svårigheter att komma in på bostadsmarknaden.”
Istället för att reformera bostadsmarknaden och skattesystemet väljer partiet att agera i linje med hur man numera allt oftare ”omformulerar” sig om sakernas verkliga tillstånd. Då förvandlas barnmorskor i Ulricehamn, lärare i Herrljunga, brandmän i Borås och byggnadsarbetare i Bollebygd till ”höginkomsttagare”, som när inte minst breda LO-grupper drabbas när gränsen för statlig skatt inte höjs.
Att reducera hårt arbetande människor till något de sannerligen inte är, det är både föraktfullt och fel. Extra illa blir det när samma grupper sedan får de höra att de utgör ett nationellt problem, en bubbla och en belastning ska köpa bostad.
Effekten av ett amorteringskrav kan bli att det återkommande måste regleras uppåt och nedåt när konjunkturen och ränteläget förändras. Det är en teknisk invändning. En bredare och mer heltäckande är att det beslutet tycks ersätta andra som regeringen inte orkar ta sig an, som en annan fastighetsbeskattning och en minskning eller ett slopande av ränteavdragen.
Den rödgröna regeringen borde amortera av på sin stora politiska skuld istället för att som nu, att skuldbelägga den som ingen annat vill än att skaffa sig en bra bostad.
