Mikael Hermansson: Den stora festens baksida
Den dagen 1814 valdes den danske arvprinsen Christian till kung, och som sin första insats på tronen undertecknade han den första norska grundlagen. Men mindre än tre månader senare tågade svenska trupper in i landet. Den 14 augusti undertecknades konventionen i Moss och Norge fick som granngåva av ”söta bror” en personalunion med Sverige.
Det går alltid att diskutera hur gemytliga förbindelserna över kölen egentligen var. Men grundlagen fick man i alla fall behålla; Norge var en självständig stat under hela tiden fram till unionsupplösningen 1905.
Den konstitutionella närheten till Sverige var i ett avseende på sätt och vis av godo. Den gav upphov till en kämpande norsk nationalism som var politiskt liberal, och som kunde ta spjärn mot svensk statskonservatism. I dag är det som bekant annorlunda. Det politiska landskapet domineras av relationen mellan Høyre och Fremskrittspartiet. Övriga partier har tvingats att förhålla sig till denna länge otänkbara förbindelse. Inte minst har Arbeiderpartiet och Kristelig Folkeparti som en konsekvens genomlidit inre kriser som i sin tur tvingat fram såväl positionsförändringar som sakpolitisk omvärdering.
Tydligast framträder det nya politiska landskapet i den attitydförändring som präglar debatten om invandring, kultur och etnicitet.
”Den norska offentliga debatten har också varit präglad av öppenhet där vi vågar stå i en skitstorm. Vi skyfflar inte problemen under mattan, utan har vågat diskutera utmaningarna kopplade till invandring”, skrev Høyre-regeringens förra migrationsminister Sylvi Listhaug (FRP) i Aftonbladet inför det norska valet 2017. Men långt innan hon besökte Stockholmsförorten Rinkeby för på så sätt att föra in begreppet ”det svenska tillståndet” i den norska valrörelsen, stod det klart att inte minst Fremskrittspartiets sätt att ”stå i en skitstorm” hade närt en bred underström av aggressiv främlingsfientlighet och öppen rasism.
Så när Norsk Rikskringkastning, NRK, 2018 bestämde sig för att tv-sändningarna av 17 mai-firandet bland annat skulle ledas av Haddy N'Jie och Noman Mubashir – som varken är blonda eller ledde det beslutet till … ja gissa!
Sociala medier svämmade snart över av oförblommerat hat med utgångspunkt i att programledarna hade fel etnicitet. Därmed var de inte norska och hade heller inte rätt att vifta med den norska flaggan, eller för den delen att bära ”bunad” – folkdräkt. När sedan Sahfana M Ali, rikskänd kommunpolitiker i Stavanger, valde att framträda i just folkdräkt och för ändamålet specialbroderad hijab träffade Listhaugs ”skitstorm” henne med full kraft. Budskapet var explicit: En muslim kan inte vara norsk.
Den uppfattningen fördes även fram i traditionella media, där ett antal krönikörer varnade för detta och liknande tilltag skulle att urvattna ”det norska”:
”Var så snill – la ikke vann ut 17, mai med halalpølser”, skrev en krönikör i Nettavisen till försvar för att firandet skulle smaka öl, brännvin och fläsk, och la för säkerhets skull till ”var så snill – ikke vann ut 17. mai med telemarksbrodert burka”.
Andra medier, som Dagmagasinet, spred falska nyheter om att den som gick i paraderna med annan flagga än den norska skulle få böta 4500 kronor. Målet med den och liknande artiklar var att få bort de handritade, dubbla flaggor med den norska på den ena sidan och barnens ursprungslands på den andra som förekommer i barntågen landet över.
Rimligen borde detta med att bygga en etnisk mur mot den mångfald som är Norge av i dag kunna kallas vid sitt rätta namn – ”det norska tillståndet”.
Landets store skald Bjørnstjerne Bjørnson visste redan på sin tid att sätta ord på vad ett sådant tilltag innebar – att låta 17 mai-firandet präglas av en fördummande nationalism.
