Marie Demker: Vem ska representera vem i riksdagen?
Men i skuggan av valresultatet och regeringsbildningen uppkom en debatt kring att en av de på personkryss invalda ledamöterna för Miljöpartiet, Leila Ali Elmi från Göteborg, hade genomfört en personvalskampanj som delvis inriktat sig på väljare med samma nationella ursprung som hon själv tillhör. Leila Ali Elmi är född i Etiopien men har växt upp i Sverige, närmare bestämt i stadsdelen Angered, och hennes familj har somaliskt ursprung. Hon har varit aktiv för miljöpartiet i den lokala politiken under flera år. Men trots att hon bara var en av flera ledamöter av Sveriges riksdag som kryssade sig förbi partiets listnamn är det hennes inval som skapat debatt. Förklaringen till det är att en del debattörer har försökt argumentera för att Leila Ali Elmi kryssades in med hjälp av demokratiskt tveksamma metoder, nämligen att hon vände sig till väljare som har samma ursprung som hon själv.
Min uppfattning, mot bakgrund av den mediala granskningen, är att det inte finns någon anledning att ifrågasätta Leila Ali Elmis personvalskampanj. Men frågan om kandidater från nationella minoriteter är intressant i sig själv. Redan för tjugo år sedan skrev statsvetarstudenten Paula Rodrigo Blomqvist en forskningsrapport med namnet ”Vem representerar invandrare?” (ordleken är medveten) där hon genom en studie av kommunalpolitiker i Göteborg påvisade att politiker med invandrarbakgrund i högre utsträckning än övriga såg sig som representanter för gruppen invandrare. Politiker med invandrarbakgrund var också mer aktiva än andra – även över partigränserna - i frågor som rörde flyktingar och invandring. Blomqvists doktorsavhandling (2005) visade att omgivningens förväntningar på att den som definieras som invandrare skall representera invandrare också påverkar den egna uppfattningen.
Att kandidater med ett visst ursprung själva uppfattar och av andra uppfattas representera den grupp de själva tillhör är ingen ny kunskap. I en alldeles ny vetenskaplig artikel av Peter Miller och Neilan S. Chaturvedi visas också att väljare med minoritetsstatus – svarta i USA – är så måna om att få rösta att de hellre förtidsröstar när det finns en kandidat som tillhör den egna gruppen. Författarna skriver att ”i val med en kandidat av samma etniska tillhörighet ökar sannolikheten mer för svarta än vita väljare att delta i valet”.
Tanken att det skulle vara något konstigt med att många väljare med samma bakgrund som Laila Ali Elmis i hennes grannskap också kryssade just henne kan således förkastas. Nästa fråga är ju förstås hur det påverkar demokratin att minoritetskandidater ser sig själva som – och förväntas – representera sin egen grupp. Betyder den representationen något annat för demokratin än att arbetare förväntas representera arbetare och bönder representera bönder? Men det är faktiskt en helt annan diskussion.
