Demker: Myten om integrationens guldålder

Gästkrönika Artikeln publicerades
Luciano Veschetti anställdes som svarvare på Asea i Västerås redan 1947, en av många italienare som lockades till Sverige med löfte om jobb.
Foto: DEX
Luciano Veschetti anställdes som svarvare på Asea i Västerås redan 1947, en av många italienare som lockades till Sverige med löfte om jobb.

Så ofta i dessa dagar sägs att svensk integrationspolitik inte fungerar. Så sa vi förr också, men nu är den tidens integration ett föredöme.

 

Integration blir motiv för de mest skilda politiska åtgärder. Konfessionella friskolor skall stängas för att de motverkar integration, skjutningar i storstäderna beror på dålig integrationspolitik och genom att villkora försörjningsstödet (socialbidrag) med språkkunskaper skall integrationen underlättas.

Det finns ingen integrationens guldålder. När jag är ute och pratar om min forskning kring svensk främlingsfientlighet talas ibland om arbetskraftsinvandringen på 1960-talet som exempel på lyckad integration. Men det kan vi bara säga så här ett halvt sekel efteråt. När jag var barn, just på detta 60-tal, och växte upp i ett Göteborg fyllt av arbetskraftsinvandrare gick pratet om invandrares bristande integration likadant som idag. Talesättet var att finnar söp och slogs med kniv, jugoslaver odlade potatis i parkettgolven och uppfattningen om ”zigenare” var direkt kränkande. Historiska studier kan visa att nya grupper alltid utsätts för negativa omdömen, tills de etablerat sig eller tills det kommer grupper som är ännu nyare. Då ses de förstnämnde helt plötsligt som föredömen.

I slutet av 1990-talet ledde jag ett forskningsprojekt om svensk immigrationspolitik där vi konstaterade att integration i meningen delaktighet i samhället, är avhängigt när man invandrat, varifrån man kommit och om man var man eller kvinna. Några generella slutsatser var att kvinnors delaktighet var lägre än mäns, att bostadssegregationen var påtaglig - och oroande - samt att sjuktal och sysselsättning var lägre än för svenskfödda. Men också att ju längre tiden går desto mer liknade utlands- och svenskfödda varandra. Och vi hävdade att invandringspolitiken, som man sa då, hade ägnat sig för lite åt frågan om medborgarskapets innehåll och att svensk politik i för stor utsträckning behandlat invandrare som en homogen grupp med gemensamma behov och förväntningar.

Jämfört med många andra länder har utlandsfödda högre sysselsättning och barnen till invandrare klarar sig bra i Sverige, särskilt gäller det för dem som kommer före skolåldern. Integration tar tid, och måste få ta tid. Konkreta åtgärder för att motverka t ex bostadssegregation och bristande hälsa, samt riktade insatser som till dem som har särskilda problem t ex på arbetsmarknaden och i skolan oavsett födelseland krävs dock. Vi bör också vidareutveckla rättsstatens redskap för att motverka alla former av diskriminering och kränkningar i vårt samhälle. Men i dagens debatt fokuseras på hur vi som är här skall ställa krav på att de som kommer att bli som vi. Som om det ens vore möjligt.

Samhället förändras kontinuerligt genom integration, det finns inte någon slutpunkt där integration så att säga är slutligen uppnådd - vare sig för en individ eller för ett samhälle. Vissa kanske vill leva annorlunda än jag? Än sen? Det är inte dålig integration om människor har en annan religion eller andra traditioner än jag. För min del är jag intresserad av att skapa ett samhälle där människor kan tänka och tala fritt, håller sig till svensk lag, tar hand om varandra och utvecklar omsorg, respekt och gott omdöme i relation till det gemensamma. Var de är födda bekymrar mig dock inte.

Om skribenten

Marie Demker

Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och dekan vid den humanistiska fakulteten.

Visa mer...