Dags att klippa upp de fyra Allianslåsen?
På staketet vid bron mellan riksdagshuset och Rosenbad har förälskade par satt fast lås för att manifestera sin relation. Det är symboliskt, vackert och ganska så rörande att betrakta. Det hör till ritualen, att efter de förälskade låst fast sig i varandra ska de kasta nycklarna i Strömmens svarta vatten.
Under onsdagsmorgon föll talmannens förslag till ny statsminister under historiskt unika omständigheter. Alliansen, som ursprungligen var en politisk kärlekshistoria, kunde den här gången inte enas om att säga ja till varandra.
Centerpartiet och Liberalerna valde på goda grunder att rösta nej för att inte Sverige skulle få en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. Ett hedervärt och begripligt motiv.
Moderaterna och Kristdemokraterna ville riskera att bilda regering under nuvarande omständigheter, och menade att de hade självförtroende nog för att göra ett försök. I den bästa av världar hade Ulf Kristersson fått visa om han verkligen klarade av att hålla rågången till SD. Men det är inte mycket somt talar för att han skulle ha lyckats.
Sverige kommer förr eller senare att få en ny regering. Hur den kommer att vara sammansatt återstår att se. Det näst bästa alternativet är en mittenregering som inte är beroende av SD eller för den delen av Vänsterpartiet.
Men just nu kärvar det i förmågan och i viljan att göra pragmatiska analyser av vad som är en omröstning som avgjorts av principiella ställningstaganden. Efter Åkessons framträdande i kammaren under onsdagen står det dessutom klart, att med hans sätt att se på förutsättningarna så utgör M, KD och SD ett ”nationellt, konservativt och rimligt” block i politiken. Att Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor vill något annat än att göra gemensam sak med SD råder det inga tvivel om, men de saknar samtidigt förmågan att genomdriva sina goda ambitioner så länge SD har det politiska tolkningsföreträdet och initiativrätten. Den situationen hade inte sett annorlunda ut om C och L hade ingått i regeringen.
SD:s krav på att ”bara få inflytande som motsvarar de 18 procent som väljarna har givit oss”, som Jimmie Åkesson hävdade i kammaren, låter ödmjukt men är i allt väsentligt inte relevant. Det finns ingen anledning för något parti att gå SD till mötes även om det råkar finnas sakpolitisk samstämmighet i vissa frågor. Väljarna har givit partiet 18 procent av mandaten i riksdagen, inte fribiljett in i en Alliansregering eller dess politiska prioriteringar.
Ett Åkessonskt block är en orimlighet. Att i det läget säga nej till en sådan regering handlar inte om ”förräderi” eller ”svek” utan just om principer som det inte går att kompromissa med.
Ulf Kristerssons ord talar dock för att han, trots besvikelsen, ändå inser problemet med att under rådande omständigheter gå för långt: ” Jag tänker inte dödförklara någon allians. Alliansens politik lever kvar. Det är tre statsministeromröstningar är kvar och det finns ett politiskt alternativ på bordet som är större och viktigare än vad vi känner här i dag,”
I det läget måste frågan ställas till alla inblandade om de fyra fortfarande vill hålla ihop.
Det tål att påminnas om det som Annie Lööf sa i kammaren, att en M- och KD-regering inte kan vara en Alliansregeringen eftersom ”Alliansen äger vi tillsammans”. Bokstavligen är det dock Centerpartiet som äger det varumärkesregistrerade namnet Alliansen, men enligt experter på immaterialrätt som tolkat vad detta innebär har alla partierna brukanderätten till namnet. Därför bör de också ha och ta gemensam vårdnad om Alliansen.
Det är förhållandet till SD som skiljer dem åt. Om detta måste de fyra partiledarna tala allvar och se om de kan bygga vidare på relationen. Inte blir det lättare av att det fullkomligen svämmar över av hat och missaktning mot C och L i sociala medier, och att personangreppen mot Annie Lööf och Jan Björklund överträder alla anständighetsgränser.
Om inte Moderaterna och Kristdemokraterna håller sin twittersvans i styr, där även riksdagsledamöter är delaktiga i svinaktigheterna, blir situationen snart ohållbar.
Fortsätter det så här, och är det så att partiledarna inte kan komma överens om åtminstone ett resonemangsäktenskap, då återstår bara att plocka fram bultsaxen och gå ner till bron över Strömmen och klippa upp de fyra sammanlänkade Allianslåsen.
