Amanda Broberg: S och M är Odd Molly-koftan inga unga vill ha längre
Kanske är det generationstypiskt. Vi är som personifierade nittiotal, i ett virrvarr av chanser och val, som Winnerbäck sjunger. Politiken är inget undantag. Sedan 2010 sitter åtta partier i riksdagen. Detta att jämföra med att riksdagen mellan 1973 och 1988, då den bestod av fem eller sex som mest. Alternativen blir allt fler, och valet därmed svårare och kanske viktigare.
Så låt oss träffa min första väninna. Hon studerar till ingenjör och är borgerlig, gillar låga skatter och kommer från en familj med egenföretagare. En klassisk moderatväljare kan det låta som. Hon berättar för mig att det började när Moderaterna “kickade AKB”, det vill säga när Anna Kinberg Batra avgick. Någonstans där började hon leta efter andra partier. Hon gillar Ebba Busch Thor för att hon är ärlig och för att det känns som “hennes egna åsikter kommer föra partiets”, vilket gör att man litar på henne mer. Men hon gillar också hur KD profilerat sig i sociala frågor och inte “bara pratar trygghet, invandring och straff” som många andra partier.
Min andra kompis studerar genusvetenskap och arbetar i en matbutik vid sidan om studierna. Hon tycker att politiken präglas av för mycket främlingsfientlighet och allmän intolerans och har därför valt att rösta på Vänsterpartiet. “Det är det enda partiet som genom allt faktiskt står upp för medmänsklighet och solidaritet”. Hon tycker också att deras hbtq-politik är bra, vilket är en fråga som berör och engagerar henne. Sammanfattningsvis så gäller det att ens röst berör så många mer än en själv, och då blir Vänsterpartiet, som belyser förtryck av kvinnor, hbtq-personer och minoritetsgrupper ett självklart val, menar hon.
Min tredje kompis har precis börjat plugga juridik. Hon är vegetarian och feminist, betecknar sig som liberal och tycker det är viktigt att det lönar att att utbilda sig, jobba och vara företagare. Hon är delvis uppvuxen i Norrland och berättar hur hon har sett hur landsbygden avbefolkas och missgynnas, bland annat på grund av småföretagen har det svårt. För henne är också klimatfrågan den absolut viktigaste, eftersom “allt annat blir i princip irrelevant om vi inte har en planet att bo på”. Hon gillar också att Centerpartiet står upp för en öppen migrationspolitik och tar avstånd från Sverigedemokraterna som hon tycker har en kvinnofientlig sådan. Hon nämner också Annie Lööf som en stor anledning; “Hon är så kompetent och tydlig och förtroendet jag har för henne gör att jag känner mig trygg i att rösta på Centerpartiet”.
Alla har snarlika värderingar men gillar olika profilfrågor. Och det verkar som om Moderaterna är det parti just nu som saknar en tydlig profil. Ordning och reda i ekonomin, “nu tar vi tag i Sverige” och en stram migrationspolitik är nödvänlig, men riskerar att framstå som rågbulle med kokt ägg bredvid bakelser om man jämför med andra. Dessutom vill man inte vara opersonlig. Vad man röstar på är en del av ens identitet och då vill man ha ett tydligt, och gärna lite smalare och mer spännande alternativ än de klassiska statsbärande partierna.
Eller som en annan kompis uttryckte det. För några år sedan tyckte alla att en kofta från Odd Molly var cool. Tills alla hade den. Då blev den töntig. Och det är lite där såväl Moderaterna som Socialdemokraterna befinner sig nu.
Mellan 2010 och 2018 tappade Odd Mollys aktie nästan 90 procent. I en mätning får S 23 procent, två procent under det rekordlåga stödet partiet hade under Juholts ledarskap. M får 17 procent i en annan.
Med två dagar kvar till valet verkar det faktiskt inte som att Kristdemokraterna, Miljöpartiet eller Liberalerna kommer att göra det sämsta valresultatet. Småpartiernas enträgna arbete för att tydligt profilera sig kanske har lyckats. För några månader sen såg det ut som att riksdagen skulle bli minst ett parti fattigare. Inte nu längre. Och att döma av opinionen och min vänskapskrets sker de på bekostnad av Socialdemokraterna och Moderaterna.
