Amanda Broberg: Ord har betydelse för hela samhället
Självklart handlar det inte enbart om en språklig radikalisering. Med ett nytt medialt landskap där alla kan komma till tals och åsikterna är en ständig valuta, så kommer också uppskruvad retorik och falska påståenden vädras i större utsträckning.
När kraftord används ofta och vid alla möjliga tillfällen tappar de i just kraft. Och när fientlig retorik blir en del av den offentliga debatten riskerar det extrema att bli normalt.
Ett exempel på det förstnämnda är statsministerns enträgna användning av ordet “oacceptabelt”. Ett ord som nu är så nött i hans vokabulär att det börjar tappa sin betydelse.
Andra exempel är ett hårdare språkbruk från politiker och opinionsbildare. En som fått mycket kritik är den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali, som bland annat hänvisat till landets domarkår som syltryggar, och i ett inlägg som visserligen raderades sedan kallat den socialdemokratiske debattören Torbjörn Jerlerup för “dumma apa”. När Januariöverenskommelsen ingicks kallade kristdemokraternas Sara Skyttedal centerpartister och liberaler för “quislingar”.
Advokatsamfundets förre generalsekreterare Anne Ramberg refererade till ovan nämnda Bali som “brun råtta” i en tweet. Från vänsterdebattörer vädras ett ännu mer radikalt språkbruk med ord som husblatte och rasförrädare. Våren 2015 kallades GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu för just “husblatte” i Tankesmedjan i P3.
Dessa ordval är alla olika grader i ordhelvetet. Men de är samtliga exempel på ett språkbruk som skyr sig allt mindre för att använda extrema, osmakliga eller överdrivet kraftfulla uttryck mot andra människor. Och om dessa framträdande personer inte drar sig för att välja sådana ord - vad kan då förväntas av alla andra? När debatten snurrat vidare från Twitter och tidningar och landar i mörka nätforum, kan vi nog vara säkra på att språket nått ännu mörkare grader i ordhelvetet.
Men det pågår också ett krig om själva orden. Begreppet feminist är ett exemplet på detta. Ett ord som borgerligheten blivit allt mer rädda för att använda då det anses vara “kidnappat av vänstern”. Sen delar det sig mellan de som anser att ordet ska tas tillbaka, och de som tycker att det gått förlorat eftersom det är så starkt förknippat med vänstern.
Premissen för att ord kan kidnappas är att de är ägodelar. Men ord är inte pengar. Och utan att förringa ekonomiska krisers allvar, så är jag mer oroad över ordens kris. Över hur de behandlas som att en viss politisk färg äger dem och hur vårdslöst fula och kraftfulla ord används. Men mest av allt är jag orolig för att vi tappar bort ordens betydelse – att kunna kommunicera. När det tappas bort är orden inte längre ett verktyg för att nå fram, utan språngbrädor för fientlighet, som i sin tur kan födda hat som någon till slut agerar på.
Det talas om kulturkrig i Sverige. Den uppskruvade retoriken gjorde sig påmind igen när sverigedemokraten Mattias Karlsson i det sammanhanget pratade om “seger eller död”. Men kriget, eller kampen, som är politisk, verkar i dag handla om ett ordkrig. Vem når ut, inte vem når fram. För man når inte fram till varandra när man använder ett sådant språk. Kanske är jag naiv om jag tror att det är syftet.
När jag studerade några poäng semantik på universitetet fick jag lära mig att ord, rent objektivt, kan vara en rad saker. De kan vara heterologiska, vaga, lexikalt eller strukturellt flertydiga. Inom vetenskapen kan orden studeras så, utan känslor eller som produkter av ett politiskt sammanhang. Men som Anna-Malin Karlsson skrev i en krönika på SvD Kultur, visserligen från ett grammatiskt perspektiv “ord beter sig inte som grundämnen”. Den skrivna och talade debatten blir allt mer beroende av språkbruk och retorik, och allt mindre av fakta, till skillnad från vetenskapens värld. Orden följer därefter.
När orden blir hårdare och en del av en uppvisning, blir förståelsen sekundär. Debatten blir en retorisk scen med konflikten som drama, där aktörerna står allt längre ifrån varandra. Och polariseringen fortplantas lätt till ren fientlighet.
Det är därför inte otänkbart ett allt mer uppskruvat debattklimat också leder till handling. Att någon som är våldsbejakande nog blir trött på att använda orden som vapen och plockar upp ett riktigt. För våldet kan ingen annan än våldsverkaren hållas ansvarig. Men det utesluter inte insikten om att våld inte växer i ett vakuum, utan i ett sammanhang.
Världen står inte och faller med någons dumma och osmakliga ordval i en tweet eller en text. Men det är en vansklig gräns mellan ord och handling. Ibland sägs det att den är för lång. Med det allt mer extrema språkbruk jag nu bevittnar hoppas jag det.
