Broberg: Gör inte litteraturpriset till ett pris i konsensus

Gästkrönika Artikeln publicerades
Kritiserade Peter Handke tar emot litteraturpriset.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Kritiserade Peter Handke tar emot litteraturpriset.

Reaktionerna kring litteraturpristagaren Peter Handke ger sken av att de samtida frågorna och kontroverserna skulle vara nya. Men det är inte första gången som en kontroversiell författare får nobelpriset i litteratur.

Att priset i litteratur har något av en särställning bland nobelpriserna är i sig varken konstigt eller nytt, och med det kommer också att många har åsikter i frågan. En litteraturpristagare får kanske finna sig i att ifrågasättas i större utsträckning än en i medicin eller kemi. Också i år har det varit litteraturpristagarna, och i synnerhet Peter Handke som vållat stor debatt. Handkes historierevisionism kring kriget på Balkan har med rätta upprört, och de allra flesta delar nog avsmaken som hans uttalanden om Srebrenica och försvar av Slobodan Milosevic framkallar.

Det verkligt intressanta med den upprörda diskussionen kring årets litteraturpris är dock att det betraktas som en slags debut. Det är dock långtifrån första gången en moraliskt tvivelaktig eller befläckad författare får ett litteraturpris.

Faktum är ju att det inte ens är första gången som en försvarare av den folkmordsåtalade serbiske ledaren Slobodan Milosevic får nobelpriset. Det fick Harold Pinter redan 2005. Och litteraturprisets resumé lider inte brist på kontroversiella författare.

När Elfriede Jelinek fick priset året före Pinter lämnade akademiledamoten Knut Ahnlund Akademiens arbete i vredesmod. Jelineks skildringar beskrevs som våldsamt pornografiska och själv var författaren övertygad kommunist. Camilo José Cela som fick litteraturpriset 1989 hade varit Franco-sympatisör. Jean-Paul Sartre som tilldelades priset 1964 hade både försvarat pedofili och fånglägren i Sovjetunionen. Han gjorde stor sak av att det var skillnad på revolutionärt och reaktionärt våld, och i det förstnämndas namn kunde Sartre alltså rättfärdiga det mesta. Halldór Laxness som fick priset 1955 var också övertygad kommunist och försvarade Stalins skenrättegångar på 1930-talet.

De var inte kontroversiella för att de hade en politiskt uppfattning utan för att de försvarat totalitära ideologier, våld och förtryck. Det är väsensskilt från pristagare som rätt och slätt ansetts vara för politiska. Den peruanske författaren Mario Vargas Llosa som fick priset 2010 kritiserades för att han ansågs vara nyliberal. När dissidenten Alexander Solzjenitsyn tilldelades priset 1970 sades det äventyra Sveriges relationer med Sovjetunionen. 1974 års pristagare Eyvind Johnson och Harry Martinson fick utstå stor kritik för att de själva satt i akademin när de fick priset.

Problemet är att det i debatten ofta sker en sammanblandning av nobelpristagare som varit kontroversiella och politiska, och de som försvarat och förnekat våld och förtryck. Det råder inte brist på pristagare i någon av dessa kategorier. Alternativet är att avstå från att dela ut priset till författare som anses vara för kontroversiella. Det lär bli en svår gränsdragning med tanke på vilka som fått priset tidigare. Framför allt riskerar det att öppna upp en litterär avgrund där potentiella pristagare som skulle kunna provocera börjar sållas bort. Då lär nobelpriset i litteratur snart omvandlas till ett nobelpris i konsensus. Att det skulle vara förödande säger sig självt.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.