Bostadsinbrott oroar mer än mord?

Ledare Artikeln publicerades

Att nära en tredjedel, 30 procent, av kvinnorna känner sig otrygga utomhus en sen kväll i det egna bostadsområdet är förstås en tragedi på alla sätt.

Det handlar inte heller, som ibland hävdas i debatten, mest om en överdriven reaktion på en mental vrångbild av ökad brottslighet.

”Vi ser för en del typer av brott att risken, andelen som uppger att de har blivit utsatta, har ökat också”, säger enhetschefen vid Brottsförebyggande rådet, Brå, Thomas Hvitfeldt till TT apropå resultaten i den Nationella trygghetsundersökningen (som i huvudsak utfördes innan terrordådet på Drottninggatan i Stockholm inträffade).

Ett bostadsinbrott kan påverka den drabbade psykiskt på djupet. Bilden är arrangerad.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Ett bostadsinbrott kan påverka den drabbade psykiskt på djupet. Bilden är arrangerad.

I Brås mätning från i höstas hade andelen kvinnor som sa att de faktiskt hade utsatts för sexualbrott stigit från 1,7 procent 2016 till 2,4 procent, i åldersgruppen 16-24 år från 9 till 14 procent på ett år.

Med det sagt: Utvecklingen går i vågor. För ett decennium sedan, 2006, sa till och med aningen fler kvinnor än i dag att de oroades när de var ute en sen kväll.

Brottsförebyggande rådets generaldirektör Erik Wennerström presenterade trygghetsundersökningen i Sälen.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Brottsförebyggande rådets generaldirektör Erik Wennerström presenterade trygghetsundersökningen i Sälen.

Den upplevda personliga otryggheten spelar givetvis in när människor svarar att de är generellt sett är mer oroade för brottsligheten i samhället; ”oroskurvan” började vända uppåt 2014.

Vilken roll spelar bostadsinbrotten här? Är det möjligen så att när 29 procent (upp från 25 procent 2016) svarar att de hyser ”stor oro över brottsligheten i samhället” i mindre grad tänker på de mord och skjutningar som onekligen stuckit iväg och som tar stor plats i mediebilden, utan snarare reagerar på ”nära” kriminalitet som ger avtryck i ens vardagsmiljö?

De etablerade inbrottsligor som systematiskt sveper igenom olika bostadsområden leder helt naturligt till ökad vaksamhet och misstänksamhet även hos personer som aldrig personligen drabbats. Trygghetsundersökningen antyder det: Var femte person, 20 procent, säger att de hyser ”stor oro” för bostadsinbrott, det är den högste siffran som noterats sedan mätserien inleddes 2006.

Då hjälper det knappast till att polisen medger att den ofta inte hinner prioritera just bostadsinbrott. Polisanmälningarna blir mest till underlag för kontakterna med försäkringsbolaget.

Självfallet måste polisen komma åt och lagföra de grova våldsbrotten, men ska en vändning ske i den upplevda tryggheten kan stopp för inbrottssvepen betyda väl så mycket. Det måste få påverka polisens prioriteringar.