Arnell: Fler vapen lär inte leda till förhandlingar

Ledare Artikeln publicerades

Syriernas öde vilar allt mindre i syriska händer. Det blir tydligare för varje dag som går. Numera talas det sällan eller aldrig om demokrati, frihet och mänsklig värdighet i samband med konflikten – det som de regimkritiska demonstranterna för två år sedan gick ut på gatorma och krävde. Tvärtom tycks alla inblandade parter, inte minst delar av oppositionen, ha avlägsnat sig väldigt långt från de idealen.

Numera handlar konflikten nästan uteslutande om vapen, terroriststämplade grupper och utländsk inblandning. Dödssiffror och antal flyktingar görs till mått på vanliga syriers lidande.

USA:s beslut i förra veckan att stödja oppositionsstyrkorna med utrustning är ett talande exempel. Det var nog inget beslut som den amerikanska ledningen fattade med lätt hjärta. Man tvingades till det på grund av Assadregimens framgångar på slagfältet med hjälp av trupper från libanesiska Hizbollah och sannolikt även iranska revolutionsgardister. USA kan inte låta regimen vinna militärt, särskilt inte med stöd av Hizbollah och Iran. Det skulle i ett slag rubba maktbalansen i området.

Tanken, eller snarare den fromma förhoppningen, med vapenstödet är att Assadregimen ska inse att motståndet på marken blir för tufft när amerikanska och andra västländers vapen är inblandade. Detta ska göra honom mer benägen att komma till den planerade fredskonferensen i Schweiz, Genève 2, och diskutera en fredlig lösning, som väst vill ska innefatta hans avgång.

Men riskerna med taktiken är uppenbara.Assad vet hur splittrad och dåligt organiserad oppositionen är. Han vet också hur långt ifrån de värden som USA säger sig representera stora delar av oppositionen står. Det handlar ju i vissa fall om grupper som USA gjort allt för att eliminera. Nu är man plötsligt på samma sida och risken för att amerikanska vapen så småningom vandrar över till dessa grupper är omöjlig att bortse ifrån. Någon riktigt verkningsfull utrustning kan det därför inte bli tal om att leverera till oppositionen, vilket Assad naturligtvis tar med i sina beräkningar.

Vidare är det ju inte främst regimen som hittills varit ovillig att komma till förhandlingsbordet. Det är oppositionen som har satt upp villkor och krav. Ett inflöde av vapen kommer knappast att göra dem mer villiga att förhandla innan de har erövrat en bättre position på marken.

G8-mötet, som avslutades i tisdags,innebar heller inget genombrott som väcker förhoppningar om att parterna ska pressas till förhandlingsbordet och inleda en demokratisk process. Västländerna och Ryssland lyckades inte komma överens om hur en övergångsregering ska se ut eller om Bashar al-Assad ska tillåtas sitta kvar vid makten eller inte. Enligt Reuters blir följden troligen att Genève 2 skjuts upp ytterligare. Efter att konferensen först varit planerad till juni och sedan juli talas det nu om augusti.

Sammantaget innebär det mer tid för fler vapen att tala: fler döda, fler skadade, fler svältande och fler flyktingar i vidriga läger. De regimkritiska syriernas krav på demokrati, frihet och värdighet känns allt längre bort.