Antisemitism med litet eller stort (S)?
I veckan har vi fått ännu ett vittnesbörd om den antisemitism som lever och frodas inom delar av svensk vänster. Vad som tycks vara en islamistiskt influerad falang med rötterna i Malmöförorten Rosengård har tagit över delar av SSU Skåne.
I högtidstalen fördöms regelmässigt den antisemitism, extremism och homofobi som denna falang har visat exempel på, men i praktiken betyder retoriken lite eller inget alls. Partiordföranden och statsministern Stefan Löfven har fördömt antisemitismen hos ”grupper av invandrare”. Men om de senaste dagarnas avslöjanden om antisemitismen i det egna partiet har han hittills tigit.
Det faktum att SSU:s förbundsstyrelse har känt till fakta i målet och inte reagerat talar också för sig själv. Att förbundsordföranden Philip Botström, enligt Kvällsposten, var närvarande på ett årsmöte där representanter för denna falang sa att homosexuella har ”smutsigt blod”, talar för att han själv borde inse att det någonstans går en gräns.
Det som spökar i bakgrunden är representativitet. SSU och Socialdemokraterna, precis som alla andra partier, är angelägna om att kunna visa att valsedlar och förtroendemannalängder inrymmer större mångfald. Denna ambition är givetvis av godo och synnerligen välkommen, men den förutsätter dock en omfattande granskningsprocess. Annars är risken stor att ”fel mångfald” uppstår; inget parti som kallar sig demokratiskt kan med hedern i behåll ge plats åt antisemitismen.
Kvällspostens stora avslöjande visar att judehatet inom socialdemokratin i Malmö inte försvann bara för att förra kommunalrådet Ilmar Reepalu lämnade ifrån sig makten. Det var bland annat Reepalus sätt att länka samman judar i Malmö med ansvaret för hur Israel agerar som föranledde USA:s president Barack Obama att skicka sitt personliga sändebud till Malmö för att undersöka varför judar inte kände sig trygga i staden.
Att svensk vänster och rentav delar av socialdemokratin bevisligen tycks se det som ett framgångsrecept att aktivt välkomna alternativt passivt åse hur antisemitismen äter sig in på olika nivåer inom rörelsen, det talar sitt tydliga språk om en tilltagande omdömeslöshet. Att detta inte handlar om enskilda undantag vittnar inte minst det som BT:s ledarsida vid flera tillfällen tidigare har kunnat visa, att antisemitismen också har fått fäste inom Labour, de svenska socialdemokraternas systerparti i Storbritannien.
I fredags kunde BBC rapportera att brittisk polis inlett förundersökning om antisemitiska hatbrott inom Labour. Det handlar om närmare om 45 fall av dokumenterade hatbrott riktade mot judar. Partiet säger sig visserligen välkomna undersökningen och är beredda att samarbeta med polisen, men med tanke på hur partiet har agerat tidigare är det mest att betrakta som tomt prat. Under Jeremy Corbyn har Labour tvärtom aktivt motverkat dem som slagit larm och rentav försökt få enskilda parlamentsledamöter utbytta mot personer som varit mer i linje med partiledarens uppfattning.
Allt fler kända Labouranhängare tar avstånd från Corbyn på grund av hans ovilja att agera mot antisemitismen i partiet. Två sådana är historikerna Simon Schama och Simon Sebag Montefiore som redan 2017 konstaterade att ”antisionismen i partiet har övergått i ren antisemitism”. Kritiken mot Israel har övergått i hat av judar i allmänhet. I New York Times kunde författaren och krönikören Roger Cohen vittna om att det inom vänsterorganisationer vid amerikanska universitet sprids den uppfattningen att Förintelsen bara ska ses som något där ”vita begår brott mot andra vita”.
Alldeles oavsett om vi talar om antisemitism med stort eller litet (S), måste socialdemokratin snart bestämma sig: Kommer de berörda partierna, inte minst det svenska, att fördöma antisemitismen genom att på allvar göra upp med den inom den egna leden, eller att fortsätta låtsas som att judehatet inte skulle vara ett problem som angår dem?
