Allt är inte diskriminering
Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan infödda och utrikes födda är ovanligt hög i Sverige, 13,8 procentenheter, men diskrimineringen är mindre än i andra länder.
Påståendena kommer från rapporten Varför är det så svårt för utrikesfödda att få jobb i Sverige?, som presenterades av författaren Jenny von Bahr på tankesmedjan Timbro i måndags. Genmälena lät inte vänta på sig, bland annat från Expressens ledarsida som menade att Timbro är en ”sällsynt oseriös tankesmedja”.
Expressen kunde visa att underlaget var undermåligt för att dra de slutsatser som Timbro gjorde. Det hindrar inte att påståendena har fäste i verkligheten. Flera attitydundersökningar visar att svenskarna är invandringsvänliga och att Sveriges relativt generösa invandrings- och flyktingpolitik får en allt högre acceptans.
Varför skulle arbetsgivare vara mer negativa än genomsnittet av befolkningen?
Strukturell diskriminering är ett allvarligt samhällsproblem, men det finns även andra förklaringar till sysselsättningsgapet mellan svenskar och invandrare. Den som låser sig vid strukturell diskriminering som enda förklaring bidrar till att göra invandrare till offer och ser inte helheten.
Det är fruktbart att även se till vilka hinder som möter arbetslösa generellt från att få fotfäste. Dit hör stelbenta regler och Las. Utbildning är en nyckel både för ungdomar och för invandrare. I yrken som kräver längre utbildningar har skillnaden i sysselsättningsgrad visat sig vara marginell.
Integrationsdebatten lider av det höga tonläget. Den som presenterar en något annorlunda bild riskerar att sablas ner. Så förloras de konstruktiva förslagen i debattens hetta.
Begränsad föräldrapenning för nyinvandrade, mer satsning på språk och utökat rut-avdrag är samtliga åtgärder som är värda att diskuteras.
De förslagen finns också med i rapporten.Inte är de direkt riktade mot diskriminering, men de ökar chanserna att minska tiden från invandring till arbetsmarknad.
Ledarredaktionen
