Annons

Peter Akinder: Lööf kan alltid ta egna initiativ

Som reaktion på att hennes Centerparti nu tvingas ta skarp ställning i en formell statsministeromröstning beklagade på måndagen Annie Lööf att hon inte fick bli talmannens tredje sonderingsperson.
Peter AkinderSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 7 november 2018
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Centerledaren Annie Lööf på besök hos talmannen Andreas Norlén (M)
Centerledaren Annie Lööf på besök hos talmannen Andreas Norlén (M)Foto: Jessica Gow/TT

Lööf menade att hon gärna hade tagit på sig uppdraget att försöka förankra en alliansregering över blockgränsen; något hon uppenbarligen inte ansåg hade skett tillräckligt noggrant och ingående. Hon tyckte att för mycket var fokuserat på statsministerfrågan.

Således ville hon, med instämmande av Jan Björklund, enligt ett inlägg i sociala medier på måndagen som dröp av ädelmod ha ett sonderingsuppdrag av talmannen – även om hon i den egenskapen ”inte har sin främsta ambition att bli statsminister”. Får man tro talman Andreas Norlén motsatte sig framför allt Moderaterna och Kristdemokraterna detta.

Annons

Men det finns väl ingenting som hindrar Annie Lööf från att ta egna initiativ och samtala över blockgränsen. Som partiledare behöver hon inte vänta på talmannen för att hon ska skaffa sig mandat hos fyrpartialliansen och sedan lyfta luren och ringa Stefan Löfven eller Miljöpartiets språkrör – särskilt som det, vilket vi har svårt att tro, inte är ämnat att göra henne själv till statsminister.

Ingenting stoppar heller Lööf och hennes parti från att, om man så önskar, lämna den fyrpartiallians som tycks hindra henne från att ta det blocköverskridande ansvar som situationen kräver.

Man kan vara fullt förvissad om att ett samtal från Lööf i syfte att bryta blockpolitiken skulle mötas konstruktivt hos inte minst Stefan Löfven (S), men säkert också hos miljöpartisterna.

Istället har Lööf med illa vald omsorgsfullhet under en längre tid målat in sig i ett hörn genom att hävda att hon vill hålla ihop alliansen till varje pris och regera, utan att ta hänsyn till varken mandatfördelning, blockbildning eller egna utfästelser kring riksdagens högerextrema parti.

Därför ska nog hennes besvikna ord ses som kritik mot Ulf Kristersson för att han inte gjort tillräckligt för att söka stöd över blockgränsen, och då framför allt hos Miljöpartiet. Men också mot talmannen som nu tvingar henne och Jan Björklund att skarpt ta ställning i regeringsfrågan och inte fortsätta dagens parlamentariska skuggboxning och politiska luftgitarrspelande.

Annons
Annons
Annons
Annons