BT:s reportage från Garissa 2009

I den brännheta solen på idrottsplanen i Garissa görs i ordning för manifestation. Det är FN:s internationella nolltoleransdag mot kvinnlig könsstympning och på podiettar stadens honoratiores plats.

Imamen kommer. Stadens ledande män kommer. Ungdomsledare kommer. Lärare och skolbarn kommer. Kvinnoorganisationen Womankind kommer. Och Carl-Axel Ekman kommer. Alla med inflytande kommer. Det som slår en är att de nästan uteslutande är män.

De har kommit för att manifestera mot den barbariska sed med kvinnlig könsstympning, som ­ trots att den är förbjuden ­ är särskilt utbredd här i den muslimska delen av Kenya, i gränstrakterna till det lika strängt muslimska Somalia.

I dag är det Unicefs internationella nolltoleransdag mot kvinnlig könsstympning. Dagen har firats sedan 2003 då Nigerias första dam, Mrs. Stella Obasanjo, instiftade den.­

– För mig är det den bästa dagen på året, säger Hubbie Hussein från Womankind .­Gud har skapat den kvinnliga kroppen, varför ska vi då korrigera den... Det är fel. Det är mycket fel. Tiden är över för könsstympning, slår hon fast.­

– Om vår kultur orsakar död och irreparabel skada på kvinnor och barn, är det vår plikt att göra oss av med den seden. Detta har inget med islam att göra, fortsätter hon.

Ingen säger emot. Alla håller med. Även imamen som Monica Ekman övertygade sedan hon lusläst Koranen utan att hitta någon religiös grund för grymheterna. Nu predikar han mot könsstympning i moskén, och även han greppar mikrofonen denna dag.­

– Farao var aldrig muslim. Varför kopierar vi muslimer en sådan sed... Det är mitt största problem, säger Antoni Maina, programorganisatör vid Womankind.

En ungdomsledare i staden, Maudid Mawayare, förklarar att seden är mycket gammal. Han berättar att det enligt historien var den faraonska drottningen Hatschepsut, omkring 1485 fKr, som införde seden i denna östra del av Afrika.­

– Men det är kvinnorna som för seden vidare, säger han. Ingen man kan utföra ingreppet. Och det är naturligtvis kvinnor som genomför könsstympningen. Men jag får vaga, ofta lite undvikande svar från männen när jag frågar vem de själva helst skulle välja till fru, en oomskuren kvinna eller en omskuren.­

– Förändring tar tid, förklarar Hubbie Hussein, men Womankinds manlige medarbetare, Antoni Maina, förklarar:­

– En man som gifter sig med en omskuren kvinna har ofta flera fruar. Den som gifter sig med en kvinna som inte omskuren, är ofta nöjd med den frun och tar inte fler.

I solgasset på den öppna grusplanen framträder en grupp skolflickor med dans och uppläsning av dikter i korus. En grupp äldre flickor i vita slöjor deklamerar gripande en dikt om att de vill leva som fria, stolta kenyanska kvinnor utan att bli berövade sin skönhet av ett vass kniv.

Ett livslångt lidande väntar ofta en könsstympad kvinna. Förlossningen är i allmänhet svår med stora bristningar och urinläckage som följd ­ om hon överlever. ­Om en kvinna inte kan hålla urinen längre, kan mannen skilja sig från henne med motiveringen att hon luktar illa.

– Livet är hårt för en kvinna i Garissa och ännu hårdare för en skild kvinna. ­En skild kvinna blir aldrig gift igen. Ingen vill ha henne. Hon får ingen försörjning. Ofta sitter de i basaren och försöker livnära sig genom att sälja khat. Det finns många sådana här i stan, säger Antoni Maina.

– Jag gör det inte längre. Det är tre år sedan jag slutade, säger Isnind Shurie i mörkret i sin hydda.

Hon är gammal, fattig och bitter. Att hon inte längre får könsstympa skrikande, gråtande småflickor har gjort att hon förlorat sin försörjning.

80-åriga Isnind Shurie har böjt sig för de nya vindar som sakta börjat blåsa över Kenya och som bannlyser den urgamla seden med kvinnlig omskärelse. Men hon har böjt sig under protester. Och hon är bitter. Det klargör hon med en gång, så fort vi slagit oss ner i skumrasket i den lilla hyddan, med väggar av lera och tak av torkade växter och gräs.

– Om jag kunnat ägna mig åt mitt yrke, skulle jag inte bo i en hydda som den här. Då hade jag haft ett bättre hus, säger hon och gör en svepande gest mot hyddans tak.

– Nu har jag inget att göra. Jag sitter i hyd dan och regnet faller in genom taket.

När hon var yrkesverksam fick hon 3.000 shilling (cirka 300 kronor) för en omskärelse. Nu har hon ingen inkomst alls.

Sedan könsstympning förbjöds i Kenya, har hon avvisat tio föräldrar som velat få sina småflickor omskurna. Hon vågar inte göra det. Får polisen veta det, riskerar hon fängelse.

– Nu har de tagit alla mina verktyg ifrån mig.

Men förr omskar hon flickor i åldern två till åtta år. Skrikande och gråtande hölls flickorna fast av starka armar medan hon skar av båda blygdläpparna och hela klitoris. Sedan tog hon nål och vanlig sytråd och sydde ihop med tre stygn. En liten springa för urin och mensblod lämnades öppen, förklarar hon och visar i handen hur ingreppet gick till.

– Jag använde aldrig samma rakblad två gånger. För varje flicka tog jag ett nytt, säger hon. Faktiskt med ett spår av yrkesstolthet.

Någon bedövning erbjöds inte flickan och när ingreppet väl var över, lades ett förband av örter och blad för att stoppa blödningen. Sedan bands flickans höfter och ben ihop ända ner till fötterna. Så fick hon ligga i tio dagar.

– När hon skulle sova bands hennes fötter fast vid ett träd för att hon inte skulle kunna vända sig, förklarar hon.

Hon säger att det aldrig hänt att någon flicka som hon omskurit har dött av ingreppet, som följd av blödning eller senare infektion. Men hon medger att det ofta är förknippat med komplikationer för en könsstympad kvinna att föda barn. Och på grund av det tycker hon det är bra att seden förbjudits.

Men förbudet har lett till ett mer lössläppt leverne och fler våldtäkter, menar hon.

– Förr hade flickorna ingen längtan efter sex. Trots förlorad inkomst säger ändå Isnind Shurie att hon inte vill ha den gamla tiden tillbaka.

– Men jag vill gärna ha ett hus byggt av cement.